i två grupper, nämligen dels de som afse afskiljande af privat mark från en allmänning, dels ock de som afse uppdelning af en allmänning emellan å ömse sidor varande privat jord.
I förra fallet anmärka vi först Helsingelagens bestämmelser. Förut är anförd regeln för intäkt af åker och äng. Beträffande den okultiverade marken är ytterligare bestämdt, att skogen ej fick tagas bredare än åker och äng tillsammans, och ej längre än en »styltings rast». Tolkningen af detta uttryck har föranledt olika meningar.[1] Hvad det i sig själft innebär lämna vi därhän och åtnöja oss med lagens förklaring däraf. Lagbudets innebörd torde kunna uttryckas så, att en »styltings rast» är den väglängd, som tillryggalägges, om man åker hemifrån strax före soluppgången vid vintersolståndet till ett ställe, som ligger på ett sådant afstånd från utgångspunkten, att man hinner med att därstädes hugga upp ett lass stör och likväl hinner återvända till middagstiden.
Afståndet mellan denna plats och skogsgränsen vid åker och äng blef alltså den rektangulära intagans längd.
Härmed likartade bestämmelser äro de förut anförda såväl i Ö. G. L:n förekommande angående begränsningen af enskild äganderätt emot land- och vattenallmänningen medelst »rop» och medelst kastande af »haka skapt», som norska lagars angående samma begränsning medelst s. k. »snidilsverp».
Hit höra äfven U. L:s likaledes förut anförda regler angående delning af emellan folkland eller härad liggande allmänningar. Räta linjen från den odlade jordens gräns i ena häradet till samma slags jord i andra häradet delades i tre delar, hvaraf hvartdera häradet tog en tredjedel såsom enskild skog.
Till den andra gruppen rättsregler höra de, som afse att bestämma sättet för delningen af mindre inom häradet eller landet varande allmänningsdelar. Den allmänna regeln var den, att den ena af kringliggande eller mötande byar skulle hafva lika mycket som den andra, oafsedt byarnas inbördes storlek.[2] Endast bärande skog fördelades efter byamålet.[3]
- ↑ Se Liljenstrand: Om Helsingelagens ålder s. 7–11.
Schlyter: K. K. L. L. s. CVIII. Den förre anser det betyda »tiggarens hvila», den senare åter »det stycke väg, som en vanför människa skulle kunna gå utan att behöfva hvila sig».
Jmf. ock Bergfalk a. a. s. 9 och Hjelmérus a. a. s. 50.
- ↑ U. L. W. B. 20 pr. V. M. L, II 20 pr Hels. L. W. B. 12.
- ↑ U. L. W. B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19.
