Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
209

En härmed likartad rättsregel är G. L:s, enligt hvilken de olika andelarnas storlek i allmänningen berodde på de mötande ägornas beskaffenhet. Möttes odlad och icke odlad jord i allmänningen, skiftade man allmänningsområdet sålunda, att den odlade jorden tog två tredjedelar och den icke odlade en tredjedel. Möttes däremot icke odlad jord å ömse sidor, eller ex partitate rationis odlad, togo de hälften hvardera.[1]

Endast till den okultiverade mark, som enligt dessa regler blifvit med rå och rör begränsad, tillerkändes den enskilde s. k. äganderätt.

Vi öfvergå nu till reglerna för bestämmande af den enskildes äganderätt till okultiverad mark vid storskiftet i Dalarne och afvittringen i Norrland.

Gemensamt för bägge dessa åtgärder är, att staten genom sina för ändamålet afsedda organ bestämdt tilldelat hvar och en jordägare, hvad honom borde tillkomma.

Tydligast framgår detta af det s. k. storskiftet i Dalarne. Efter en för hvarje socken bestämd måttstock tilldelades den odlade jorden ett bestämdt skogsanslag, hvilket dock endast uppdelades och omrösades för de särskilda skifteslagen.

I grunden på alldeles samma sätt förfor man jämväl i hela Norrland vid afvittringen.

Till den medelst skattläggning till visst mantal bestämda odlade och odlingsbara jorden lades ett visst belopp skogsmark, dock så att hela fastighetens areal af in- och afrösningsjord hölle sig inom den för de särskilda landskapen något olika bestämda latituden.

Då emellertid reglerna härför äro förut närmare utförda, behöfva vi här endast hänvisa därtill.

Är det sålunda faktiskt, att den s. k. privata äganderätten till okultiverad mark endast grundar sig på en statens tilldelning, vare sig såsom under medeltiden genom allmänna lagbud eller såsom under innevarande århundrade genom härjämte administrativa åtgärder, och är det sålunda visst, att den s. k. privata äganderätten till okultiverad jord har annan grund än den privata äganderätten till kultiverad, torde man vara berättigad till den slutsatsen, att den s. k. privatäganderätten till okultiverad jord icke är äganderätt i egentlig mening utan en

  1. I: 25: 2.
Åström, Svensk jordäganderätt.14