Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20

Till stöd för antagandet af en ättens öfveräganderätt till jord vilja vi anföra dels de rättsregler, som företrädesvis afse jordens bibehållande inom ätten, dels ock dem, som visa ättmedlemmarnes eventuella rätt till ättjorden.

Till den förra gruppen hänföra vi såväl dem, som innehålla förbud för ättemän att föryttra jord till utanmän, som ock dem, som ådagalägga, att ättjord icke kunde frångå ätten genom medlemmarnes edsöresbrott. Till den senare gruppen åter hänföra vi de rättssatser, som reglera ättmedlemmarnes afhändelser af ättjord.

Hos de flesta af de gamla folken var det förbjudet att till främmande föryttra ättjorden.[1] Samma var ock ursprungligen förhållandet hos våra förfäder. Hufvudregeln angående företrädesrätten till köp af jord lyder i Gotlandslagen sålunda: »Þa en ai vinna scyldir menn caupt aign af þaim sum selia þarf, þa caupin qvislar menn. eþa etar menn. – – En aign caupis aldri vtan etar».[2] Till och med till ättemän var det förbjudet att sälja all sin jord.

Såsom straffpåföljd vid de s. k. edsöresbrotten stadgades fredlöshet och förlust af all egendom.[3] Härvid är att anmärka det i hög grad betecknande sakförhållandet, att jord icke inbegreps under den förverkade egendomen. »Hvar äger sin sak ensam böta och ej annans lott förverka», heter det, och jorden ingick icke i den brottsliges lott utan tillhörde ätten. Riktigheten häraf bestyrkes af alla rättsböckerna. Samtliga svealagarna, Östgötalagen, additamentet till den yngre Västgötalagen samt båda landslagarna innehålla fullt tydliga bestämmelser härom.[4] Det säges, att de som brutit edsöret, hafva förverkat »þy þör agha vtan jordagotz» eller ock »allu þy sum þe aghu ouan a iorþinne» Härjämte gifvas regler för boskiftet. Tionde och afrad, inlagsfä och bolagsfä uttagas först, sedan »taki hvar þere sin lut af, sum han a i bono», och den återstående förbrutna delen – »þera lösa gotz», som det till yttermera visso heter i

  1. ↑ Schmidts Jur. Ark. VII s. 170–172;Krüger: a. a. s. 101; Nordström: a. a. II s. 130 ff.
  2. ↑ I: 28 § 3.
  3. ↑ Alnsö stadga af år 1285 – V. G. L. IV: 19: § 2. Jmf. Schlyter: Jur. Afh. I: »Utkast till Edsöreslagarnes Historia».
  4. ↑ K. K. L. L. Edz. B. 21 o. 33; M. E. L. L. Edz. B. 21 o. 33; Ö. G. L. Edz. B. 8; Add. t. V. G. L. II: 7, 20; U. L. Kon. B. 9; V. M. L. I Kun. ezöre 6; V. M. L. II Kon. B. VI; Hels. L. Kon. B. 6 samt S. M. L. Kon. B. 9.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Om_svensk_jordäganderätt.djvu/25&oldid=491371”