100
förlorade hastigt sitt välstånd, och nu kunna vi i grannskapet av våra städer och kloster se massor av mongoler, vilka bo utfattiga i jordkulor. Alla våra mongoliska vapenförråd och skattkammare beslagtogos. Alla kloster blevo tvingade till att betala skatt, alla mongoler, som verkade för sitt fäderneslands frihet, förföljdes, och genom mutor med kinesiskt silver, ordnar och titlar försäkrade sig kineserna om anhängare bland de fattigare mongoliska furstarna. Det är lätt att förstå, att den härskande klassen, hans helighet, khaner, furstar, präster, liksom även det ruinerade och förtryckta folket fattade avgjord fiendskap mot den kinesiska styrelsen, när de erinrade sig, att mongoliska härskare en gång intagit Peking och hela Kina och under sitt herradöme givit detta rike den främsta platsen i Asien. Uppror var emellertid omöjligt, eftersom vi inte hade några vapen. Alla våra ledare övervakades, och minsta rörelse från deras sida för ett väpnat motstånd skulle hava slutat i samma fängelse i Peking, där åttio av våra furstar, adelsmän och präster dött av hunger och tortyr efter ett tidigare försök till Mongoliets befriande. Det behövdes någon alldeles särskilt kraftig påstötning för att förmå folket till handling, och denna kom genom de kinesiska styresmännen generalerna Cheng Yi och Chu Chi-hsiang. Dessa förklarade, att hans helighet Bogdo Khan var fånge i sitt eget palats, och framdrogo regeringens i Peking föregående dekret, att hans helighet var den siste som ägde rätt att kalla sig Den levande Buddha, vilket beslut av mongolerna ansågs för obefogat och olagligt. Detta var tillräckligt. Genast kommo hemliga förbindelser till stånd mellan folket och Den levande Guden, och planer uppgjordes omedelbart för hans helighets befriande och för kampen för vårt folks frihet. Vi fingo hjälp av buriaternas mäktige furste, Djam Bolon, som inledde underhandlingar med den av strider mot bolsjevikerna i Transbaikalien upptagne general Ungern och anmodade honom att marschera in i Mongoliet och lämna sitt bistånd i kriget mot kineserna. Då började vår frihetskamp.»
På det sättet förklarade styresmannen i Uliassutai situationen för mig. Sedan erfor jag, att baron Ungern, som förklarat sig villig att strida för Mongoliets frihet, befallt, att
