Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114

ängsligt ut genom springor och fönstersmygar. Men chaharerna verkställde sitt uttåg utan att ställa till något bråk, och det var först när de omkring tio kilometer från staden upphunno en karavan med kinesiskt vin, som deras naturliga läggning åter tog sig uttryck i plundring och tömmande av en del fat. Någonstädes i närheten av Hargana blevo de överfallna av Tushegoun Lama och så illa åtgångna, att Chahars stäpper aldrig mera skulle hälsa de av sina stridande söner välkomna, som utsänts för att besegra den gamle Tubas avkomlingar, sojoterna.

Den dag kolonnen lämnade Uliassutai uppstod ett häftigt snöfall, så att vägarna blevo ofarbara. Hästarna vadade i början upp till knäna i snön, men blevo uttröttade och kunde icke framdrivas vidare. Några mongoliska ryttare anlände följande dag till Uliassutai efter att med mycken svårighet och ansträngning endast ha tillryggalagt fyrtio kilometer på två dygn, och karavaner blevo nödsakade att göra halt utmed vägarna. Mongolerna ville icke ens samtycka till att försöka transporter med oxar och jak-oxar, som kunde tillryggalägga sexton till nitton kilometer om dagen. Endast kameler kunde användas, men det fanns icke tillräckligt många sådana, och deras förare trodde sig icke om att kunna komma fram till närmaste järnvägsstation, som var Kuku-Hoto och dit det var över tvåtusen tvåhundra kilometer. Vi hade således ingenting annat att göra än att vänta. Men på vad? Döden eller räddningen? Endast vår egen energi och kraft kunde hjälpa oss. Följaktligen begåvo sig min vän och jag, utrustade med tält, en portativ spis och livsmedel, ut på en ny rekognoscering till sjön Kosogol, från vilken trakt den mongoliske styresmannen väntade det nya anfallet av röda trupper.