Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121

höjdsluttningen, där de fattat posto i en lång rad som lika många soldater och stodo vända mot oss och stirrade. Även på detta avstånd kunde jag tydligt urskilja deras kraftiga kroppsbyggnad och de majestätiska huvudena med de stora hornen. Vi samlade ihop vårt jaktbyte, upphunno mongolen som ridit i förväg och fortsatte vår färd. Flerstädes redo vi förbi döda får, som fått sina halsar svårt söndersargade och delvis voro uppätna.

»Det har vargarna gjort», sade mongolen, »De finns alltid i stor mängd här i trakten.»

Vi råkade på flera andra flockar antiloper, som sprungo lugnt framåt, tills de kommit på ett behagligt avstånd framför oss, då de med väldiga språng och skutt rusade över på andra sidan om vår kurs, liksom i sagan om kycklingen på landsvägen. Sedan de fortsatt sitt lopp framåt några hundra steg, stannade de och började beta helt lugnt igen. En gång vände jag min kamel helt om, och då upptog hela flocken kapplöpningen på nytt, sprang parallellt med mig, tills den kommit på ett enligt sin uppfattning tryggt avstånd, och rusade så än en gång tvärs över vägen framom mig med en fart, som om vägen varit belagd med glödheta stenar, endast för att därpå återfå sitt förra lugn och beta på samma sida om vägen, varifrån vår kolonn i början drivit dem. Vid ett annat tillfälle gjorde jag denna manöver tre gånger med en och samma hjord och skrattade länge och hjärtligt åt deras enfaldiga beteende.

Vi hade en mycket obehaglig natt i denna dal. Läger hade vi slagit på stranden av den tillfrusna floden på en plats, som låg i lä för vinden invid ett högt berg. I spisen hade vi eld, och vattnet kokade i kitteln. Det var varmt och angenämt i tältet, och under det vi vilade oss i lugn och ro, gladde vi oss i tankarna åt den kvällsmåltid vi skulle få. Alldeles utanför vårt tält brast då plötsligt löst ett infernaliskt tjutande, som besvarades från andra sidan av dalen av långdragna, hemska skrik.

»Vargar», yttrade mongolen lugnt, under det han tog sin revolver och gick ut ur tältet. Han kom icke tillbaka på en god stund, men slutligen hörde vi ett skott, och kort därpå inträdde han i tältet.