Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

122

»Jag skrämde dem en smula», sade han. »De hade samlat sig på stranden av Adair omkring en död kamel.»

»Har de inte rört våra kameler?» frågade vi.

»Vi skall göra upp en eld bakom tältet, så att de låter oss vara i fred.»

Sedan vi ätit, lade vi oss för natten, men jag låg länge vaken och lyssnade på vedens sprakande i elden, kamelernas tunga, suckande andhämtning och vargflockarnas avlägsna tjut. Till sist somnade jag dock trots alla dessa ljud. Hur länge jag sovit, visste jag ej, men plötsligen väcktes jag av en hård knuff i sidan. Jag låg alldeles vid tältets ytterkant, och någon hade utifrån utan vidare stött till mig kraftigt. I den tron, att det var en av kamelerna som tuggade på skinntältet, tog jag min mauser och slog med den mot tältväggen. Ett gällt skrik hördes och därpå ljudet av hastiga steg över stenarna. På morgonen upptäckte vi spår efter vargar, som kommit fram till tältet på den mot elden motsatta sidan och börjat gräva sig ner under tältväggen. Tydligen hade en av bestarna tvungits avstå från sitt uppsåt genom ett slag i sin skalle av kolven på min pistol.

Vargar och örnar äro Jagasstais tjänare, förkunnade mongolen mycket allvarligt för oss, men det hindrar dock icke befolkningen att jaga dem. I furst Bajseis läger åsåg jag en gång en sådan jakt. Mongoliska ryttare på sina bästa hästar redo i fatt vargarna ute på öppna fältet och dödade dem med starka bambukäppar, som kallas »tashur». En rysk veterinär lärde mongolerna att förgifta vargarna med stryknin, men den metoden övergavs snart på grund av dess farlighet för hundarna, dessa nomadernas trogna vänner och bundsförvanter. Örnar och hökar döda de emellertid icke, utan giva dem tvärtom föda. När mongolen slaktar ett djur, kastar han ofta upp köttstycken i luften, för att hökarna och örnarna skola snappa till sig dem, alldeles som vi kasta en läckerbit åt en hund. Örnar och hökar slåss med och jaga bort skator och kråkor, vilka äro till stort men för boskap och hästar, därför att de hacka och gräva i minsta sår eller skråma på djurens ryggar, tills det uppstår stora, oläkbara fläckar av hudlöshet, som de sedan aldrig lämna i fred.