Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ETT BLODIGT STRAFF


Inom kort kommo vi in på samma väg, som vi använt på vår färd norrut, och återsågo den vänliga raden av nedhuggna telegrafstolpar, som en gång förskaffat oss skyddande värme. Vid mörkrets inbrott befunno vi oss på de skogbevuxna höjderna norr om Tisingol-dalen. Vi beslöto oss för att taga in hos Bobrov, under det att vårt sällskap ämnade anlita Kanines gästfrihet på telegrafstationen. Vid dennas port fingo vi se en med ett gevär beväpnad soldat, som frågade vilka vi voro och varifrån vi kommo samt tydligen tillfredsställd med våra svar med en vissling utkallade en officer från huset.

»Löjtnant Ivanov», presenterade han sig. »Jag tillhör de vita och är förlagd här med min avdelning.»

Han hade kommit från trakten av Irkutsk med tio man och anslutit sig till överstelöjtnant Michailov i Uliassutai, som beordrat honom att sätta sig i besittning av detta blockhus.

»Var så goda och stig in», sade han vänligt.

Jag förklarade för honom, att jag ville ta in hos Bobrov, varvid han gjorde en gest av hopplöshet med handen och sade:

»Den tanken måste ni släppa. Bobrovs är dödade, och deras hus är bränt.»

Jag kunde icke hålla tillbaka ett utrop av fasa.

Löjtnanten fortsatte: »Kanine och Pouzikovs dödade dem, plundrade huset och brände upp det jämte liken. Vill ni se platsen?»

Min vän och jag gingo tillsammans med löjtnanten och