Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

158

och filtar av siden. Sängens resning var av kinesisk ebenholts och var, i synnerhet på stolparna, som uppburo den takliknande sänghimmeln, vackert utsirad, huvudsakligen med det vanliga motivet: draken som slukar solen. Bredvid sängen stod en dragkista, helt täckt med sniderier, som föreställde religiösa bilder. Fyra bekväma länstolar fullbordade möblemanget för att icke tala om en låg österländsk tron, som stod på en upphöjd plats vid ändan av rummet.

»Ser ni den där tronen?» sade hutuktun till mig. »En vinternatt kom flera ryttare ridande till klostret och tillsade alla ’gelongs’ och ’getuls’ att med hutuktun i spetsen samlas i detta rum. Därpå tog en av främlingarna av sig sin ’bashlyk’ eller mössliknande huvudbonad. Alla lamaer föll på knä när de igenkände den man, som långt förut blivit omtalad i Dalai Lamas, Tashi Lamas och Bogdo Khans heliga skrivelser. Han var den man, som hela världen tillhör och som trängt in i naturens mysterier. Han bad en kort tibetansk bön, välsignade alla sina åhörare och profeterade sedan för det kommande halva seklet. Detta är nu trettio år sedan, och hittills har alla hans förutsägelser besannat sig. Under hans böner inför den lilla helgedomen i rummet bredvid öppnades denna dörr, kandelabrarna och ljusen framför altaret tändes av sig själva, och de heliga fyrfaten utsände, utan att några kol funnos på dem, stora moln av rökelse, som uppfyllde rummet. Därpå försvann helt oförmodat Världens konung och hans följeslagare från oss. Efter honom fanns inte något spår med undantag av vecken på de sidenbonader, som låg på tronen, och dessa utslätades av sig själva, så att det inte syntes, att någon suttit på dem.»

Hutuktun trädde fram inför helgedomen, knäböjde, lade händerna för ögonen och började bedja. Jag såg på den gyllene buddhabildens lugna, likgiltiga ansikte, på vilken det fladdrande lampskenet kastade skiftande skuggor, och riktade sedan blicken på tronen. Det var underbart och svårt att tro, men där såg jag verkligen den kraftiga, muskulösa gestalten av en man med ett mörklagt ansikte med stelt och allvarligt uttryck omkring mun och kinder och klart lysande ögon. Tvärs igenom hans i en vit klädnad