Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173

ovanligare och märkvärdigare utseende på en gud hade jag icke kunnat tänka mig. Han var en liten och mager ung man om tjugutvå år med hastiga, nervösa rörelser och ett uttrycksfullt ansikte, som i likhet med alla mongoliska gudars upplystes av och hade sitt förhärskande drag i två stora, skrämda ögon. Han var klädd i en rysk uniform av blått siden och gula epåletter med Pandita Hutuktus heliga tecken, blåa sidenbyxor och höga stövlar, och på huvudet hade han en vit lammskinnsmössa med gul, spetsig kulle. I bältet hade han revolver och sabel instuckna. Jag visste ej riktigt vad jag skulle tänka om en gud, som var utstyrd på det sättet. Han tog emot en kopp te av min värd och började tala med en blandning av mongoliska och ryska ord.

»Ej långt från min helgedom ligger det gamla klostret Erdeni Dzu, som uppbyggts på ruinerna av Karakorum, Djingis Khans gamla huvudstad, och sedan ofta använts av Kublai Khan som tillflyktsort och viloplats efter hans mödor som kejsare över Kina, Indien, Persien, Afghanistan, Mongoliet och halva Europa. Nu finnes endast ruiner och gravar, som visar var ’Lycksalighetens trädgård’ legat. De fromma munkarna i Baroun Kure hittade i ruinernas underjordiska kamrar en del manuskript, som var mycket äldre än Erdeni Dzu. I dem påträffade min ’maramba’ Meetchik-Atak en förutsägelse, att en hutuktu i Zain skulle bära titeln ’pandita’, skulle vara endast tjugutvå år gammal, vara född i själva hjärtat av Djingis Khans länder och på sitt bröst från födelsen hava svastikans, d. v. s. hakkorsets, tecken. Denne hutuktu skulle hållas i ära av folket under en tid, då ett stort krig pågick, och han skulle strida mot den röda ondskans tjänare, besegra dem och återställa ordningen i världen. Sedan skulle han fira segern med att uppföra vita tempel i staden och låta tiotusen klockor ljuda. Detta är jag, Pandita Hutuktu! Tecknen och förebuden har slagit in på mig. Jag skall förinta bolsjevikerna, ’den röda ondskans tjänare’, och i Moskva skall jag vila efter mitt stora och ärorika verk. Därför har jag bett överste Kazagrandi låta mig inträda i baron Ungerns trupper, för att jag skall få tillfälle att deltaga i kampen. Prästerna försöker