174
att hindra mig från att göra detta, men vem är det som är gud här om inte jag?»
Han stampade mycket häftigt med foten under det att lamaerna och vakten, som åtföljde honom, vördnadsfullt böjde sina huvuden.
När han gick, förärade han mig en hatyk, och när jag letade i mina sadelväskor för att finna någonting som var värdigt såsom gåva till en hutuktu, fick jag tag i en liten flaska med osmiridium. detta sällsynta mineral, som påträffas tillsammans med platina.
»Detta är det hårdaste och varaktigaste mineral som existerar», sade jag. »Tag det som ett tecken på er storhet och styrka, hutuktu!»
Han tackade och inbjöd mig att besöka honom. När jag blev litet bättre, gick jag till hans bostad, som var inredd på europeiskt sätt med elektriskt ljus, ringledningar och telefon. Han bjöd mig på vin och sötsaker och gjorde mig bekant med två mycket intressanta personer, av vilka den ena var en gammal tibetansk läkare med mycket koppärrigt ansikte, en stor, tjock näsa och skelande ögon. Han var en framstående läkare och synnerligen vördad i hela Tibet. Hans åliggande var att behandla och bota hutuktuer, när de voro sjuka, och … förgifta dem, när de blevo alltför självrådiga och vidlyftiga eller när de drevo en politik, som icke överensstämde med önskningarna hos Den levande Buddhas eller Dalai Lamas rådsförsamlingar. Nu vilar antagligen Pandita Hutuktu i evig ro på toppen av något heligt berg, dit han befordrats till följd av sin egendomlige hovläkares omsorger. Pandita Hutuktus krigiska lynne var en nagel i ögat på rådsförsamlingen av lamaer, vilka protesterade mot våghalsigheten hos denne »levande gud».
Pandita tyckte om vin och kortspel. När han en dag klädd i europeiskt dräkt var i sällskap med ryssar, kommo några präster springande och meddelade, att gudstjänsten börjat och att den »levande guden» måste intaga sin plats i helgedomen för att mottaga bönerna. Men han hade lämnat sin bostad och satt nu och spelade kort. Utan minsta förlägenhet tog Pandita sin röda prästkappa utanpå den europeiska
