Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
177

lydnad och hat, nya uppenbarelser och förutsägelser om underbara och storartade öden. Var kunde de komma i förbindelse med gudarna samt med de goda och onda andarna? Endast där dessa ha sin tillvaro. Och trakten omkring Zain med dessa gamla ruiner är just en sådan plats.

»Detta berg kan endast sådana personer bestiga, som är direkta avkomlingar till Djingis Khan», sade Pandita till mig. »Halvvägs upp kväves och dör en vanlig människa vid försök att komma högre. Nyligen jagade mongoliska jägare en flock vargar upp för detta berg, och när de kom till denna del av bergssluttningen, omkom de alla. Där uppe ligger ben efter örnar, stora, med horn försedda får och myskantiloper, lätta och snabba som vinden. Där bor den onda anden, som äger boken om människornas öden.»

Där är svaret, tänkte jag.

I västra Kaukasus såg jag en gång mellan Soukhoum Kale och Tuopsei ett berg, där vargar och vilda getter också förgås och där jämväl människor skulle omkomma, om de icke färdades genom denna trakt till häst. Genom sprickor i berget strömmar där ut kolsyregas, som dödar allt animaliskt liv. Gasen håller sig utmed marken i ett omkring en halv meter tjockt lager. Ryttare befinna sig ovanför detta skikt, och hästarna lyfta alltid sina huvud, frusta och gnägga av rädsla, tills de kommit igenom den farliga zonen. Här på toppen av detta berg, där den onda anden noga studerar boken med människornas öden, förekommer samma fenomen, och jag fattade mongolernas heliga fruktan på samma gång som det tilldragande hos denna dystra plats för Djingis Khans resliga, nästan jättelika avkomlingar. Deras huvuden räcka över skiktet med den giftiga gasen, varför de kunna nå toppen av detta hemlighetsfulla och förskräckliga berg. Det är också möjligt att förklara fenomenet geologiskt, emedan här i denna trakt sträcker sig södra kanten av mäktiga kollager, av vilka kolsyran och sumpgasen alstras.

Ej långt från ruinerna i Hun Doptchin Djamtsos land finns en liten sjö, som stundom brinner med en röd låga och därvid skrämmer mongolerna och deras hästar, och denna sjö är föremål för en mängd sägner. Här föll en gång i forna tider en meteor ner och borrade sig djupt ner i marken, och