Hoppa till innehållet

Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

i hålet uppkom denna sjö. Nu säges det, att invånarna i de underjordiska gångarna, till hälften människor och till hälften andar, arbeta på att draga upp denna »himmelens sten» från dess djupa bädd, och det är då vattnet brinner, när den lyftes och trots alla deras ansträngningar faller ner igen. Själv såg jag ej sjön, men en rysk kolonist sade mig, att det troligen är petroleum ovanpå sjön, som antändes antingen från herdarnas lägereldar eller av de brännande solstrålarna.

I varje fall gör allt detta det lätt att förstå traktens dragningskraft på de mongoliska härskarna. Det starkaste intrycket fick jag av Karakorum, den plats där den grymme och vise Djingis Khan levde och smidde sina storvulna planer på att dränka hela västern i blod och över östern sprida en ära, vars make aldrig förut blivit skådad. Två städer med namnet Karakorum anlades av Djingis Khan, den ena här nära Tatsa Gol vid karavanvägen och den andra i Pamir, där den störste av mänskliga erövrare gravsattes av sina sörjande stridsmän i ett mausoleum, uppbyggt av femhundra krigsfångar, som offrades åt den avlidnes ande, när deras arbete var fullbordat.

Den krigiske Pandita Hutuktu bad på de ruiner, där andarna av dessa mäktiga furstar, som härskat över halva jorden, dvaldes, och hans själ törstade efter inbillade bedrifter och efter en Djingis Khans och en Timurlenks ära.

På återvägen blevo vi ej långt från Zain inbjudna att besöka en mycket rik mongol. Han hade redan iordningställt jurtor, som voro värdiga furstar, och prytt dem med dyrbara mattor och sidendraperier. Hutuktun antog inbjudningen. Vi slogo oss ned på mjuka dynor, och hutuktun berörde mongolen med sin heliga hand och välsignade honom samt emottog hatykar av honom. Vår värd lät därpå inbära ett helt får till oss, vilket stekts i en väldig gryta. Hutuktun skar av ett lår och gav det åt mig, under det han behöll det andra för sig själv. Sedan gav han ett stort stycke kött till värdens yngste son, vilket var tecknet till att Pandita Hutuktu inbjöd alla att börja måltiden. I ett ögonblick var fåret sönderstyckat och i händerna på festdeltagarna. När hutuktun kastat ner de vita benen, på vilka icke en köttsmula