186
ställen såg jag högar, som dessa djur åstadkommit och vilka innehöllo kopparmalm samt längre norrut volfram- och vanadinhaltiga mineral. När murmeldjuret befinner sig vid ingången till sitt hål, sitter det rätt upp på bakbenen och ser ut som en träbit, en liten stubbe eller en sten. Så snart det får se en ryttare på avstånd, ger det akt på honom med stor nyfikenhet och låter höra skarpa visslingar. Av denna djurens nyfikenhet begagna sig jägare, som smyga sig fram till deras hål och svänga med långa käppar, på vilkas spetsar tyglappar äro fästade. De små djurens hela uppmärksamhet är upptagen av dessas fladdrande, och det är först den dödande kulan, som för djuret lämnar förklaring på hemligheten med detta förut okända föremål.
Jag såg en mycket spännande tilldragelse, när jag passerade genom en koloni av murmeldjur i närheten av Orkhon-floden. Där funnos hål i tusental, så att mina mongoler måste vara ytterst försiktiga för att icke hästarna skulle bryta benen i dem. Jag lade märke till en örn, som svävade högt upp i luften. Som en pil sköt den plötsligt ner till toppen av en kulle och satte sig där på en sten utan att röra sig. Om en liten stund kilade ett murmeldjur ut ur sitt hål och sprang till en grannes öppning. Örnen hoppade lugnt ner från kullens topp och stängde till ingången till hålet med sin ena vinge. Gnagaren, som hörde det härvid uppkomna ljudet, vände tillbaka och rusade till anfall samt försökte att få tillträde till sitt hål, där den tydligen lämnat kvar sina ungar. En strid började. Örnen kämpade med sin fria vinge, ett ben och sin näbb, men drog icke bort den andra vingen från hålets mynning. Murmeldjuret hoppade mycket oförskräckt emot rovfågeln, men föll snart omkull efter ett slag på huvudet. Då först drog örnen tillbaka vingen, närmade sig murmeldjuret, dödade det och lyfte det med svårighet i sina klor för att ta det med sig upp till bergen som en läcker frukostbit.
På platser med mera mager jordmån, där det endast växer enstaka grässtrån på stäppen, håller ett annat slags gnagare till. De kallas »imouran» och äro ungefär av en ekorres storlek. Deras skinn har samma färg som stäppen, och under det de sno omkring som ormar, samla de ihop frön, som
