206
och av dem hade uppsatts två regementen, som buro de gamla kinesiska drakarna på mössor och axelklaffar.
När vi gingo över saluplatsen, svängde med en sirénsignal en stor automobil runt ett hörn. I den satt baron Ungern i en gul mongolisk sidenrock med blått skärp. Han åkte mycket fort, men kände genast igen mig, stannade, hoppade ur och inbjöd mig att följa med honom till hans jurta. Baronen bodde i en liten, enkelt inredd jurta, som var uppförd på gården till ett kinesiskt »hong» (handels-etablissement). Sitt högkvarter hade han i en annan jurta strax intill, under det att hans tjänare bebodde ett kinesiskt »fang-tzu» (hus). När jag påminde generalen om hans löfte att förhjälpa mig till en hamnstad, såg han på mig med sina klara ögon och sade på franska:
»Mitt arbete här är snart slut. Om nio dagar skall jag börja striden mot bolsjevikerna och bege mig till Transbaikalien. Jag ber er stanna här till dess. I många år har jag levat utan något kultiverat sällskap. Jag är ensam med mina tankar, och jag skulle gärna se, att ni lärde känna dem, under det att ni samspråkade med mig, inte som den ’blodtörstige, galne baronen’, såsom mina fiender kallar mig, och inte heller som ’stränge farfar’, vilket är mina officerares och soldaters namn på mig, utan som en vanlig människa, som sökt mycket och lidit ännu mera.»
Baronen funderade en stund och fortsatte därpå:
»Jag har tänkt på fortsättningen på er och edra vänners färd och skall ordna alltsammans för er, men jag ber er stanna här dessa nio dagar.»
Vad skulle jag göra? Jag samtyckte. Baronen skakade hjärtligt min hand och sade till om te.
