Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


MIN RESKAMRATS HEMLIGHET


I dagbräckningen bröto vi upp från mitt första gömställe. Säckarna, i vilka vi packade våra personliga tillhörigheter, hängde vi vid en av sadlarna.

»Vi måste rida fyra till fem hundra verst», sade min reskamrat lugnt. Han kallade sig Ivan, ett namn som icke sade mig någonting i detta land, där varannan man heter så.

»Då kommer vår färd att ta lång tid», anmärkte jag litet nedslagen.

»Inte mer än en vecka, kanske mindre till och med», svarade han.

Den natten tillbragte vi ute i skogen under grenarna av några furor. Det var min första natt i skogen under bar himmel, men hur många andra sådana skulle jag icke komma att tillbringa under mina ett och ett halvt år långa irrfärder! Under dagen rådde mycket stark köld. Den frusna snön knarrade under hästhovarna och de bollar, som bildades under dem och lossnade, rullade bort över den hårda ytan med ett ljud, som påminde om krasande glas. Orrtuppar lyfte trögt från träden, och harar hoppade långsamt utför sommarens strömfåror. På natten började vinden sucka och vina, när den böjde trädtopparna över våra huvud, men nere vid marken var allt lugnt och stilla. Vi gjorde halt i en djup dalgång, som kantades av mäktiga träd, och där funno vi omkullfallna furor, som vi höggo upp till vår eld, varefter vi kokade te och spisade.

Ivan släpade fram två trädstammar, som han kanthögg på ena sidan och sedan lade den ena på den andra med de kanthuggna ytorna mot varandra, varefter han drev in en