22
förstod, att han önskade behålla sin hemlighet för sig själv, ansatte jag honom icke med några frågor. Men en dag blev den slöja av gåtfullhet, som vilade över denna del av hans skiftesrika liv, av en händelse delvis lyftad. Vi hade redan kommit helt nära målet för vår färd och hade hela dagen med svårighet färdats genom täta videsnår ej långt från stranden av Jenisejs stora biflod på höger hand, Mana. Överallt sågo vi av harfötter flitigt tilltrampade stigar, och dessa små vita varelser löpte av och an framför oss. En gång varseblevo vi bakom ett klippblock den röda svansen av en räv, som uppmärksamt gav akt på oss och samtidigt på de intet ont anande hararna.
Ivan hade icke sagt någonting på en lång stund, men tog nu till orda och talade om, att vi snart skulle vara framme vid en liten biflod till Mana, vid vars mynning fanns en koja.
»Vad tycker du? Skall vi fortsätta fram till den eller tillbringa natten ute vid en naida?»
Jag föreslog, att vi skulle rida fram till kojan, emedan jag ville tvätta mig och det skulle kännas angenämt att åter sova under ett riktigt tak. Ivan rynkade ögonbrynen, men samtyckte.
Det började mörkna, när vi nalkades kojan, som var omgiven av tät skog och vilda hallonbuskar. Den bestod av ett litet rum med två mikroskopiska fönster och en ofantlig rysk spis. Intill byggnaden funnos resterna av ett skjul och en källare. Vi gjorde upp eld i spisen och tillredde vår anspråkslösa måltid. Ivan tog sig en klunk ur den från soldaterna ärvda buteljen och blev inom kort mycket språksam. Hans ögon lyste, och händerna foro hastigt och ofta genom hans långa lockar. Han började berätta för mig om ett av sina äventyr, men tystnade tvärt och sneglade med rädsla i blicken bort mot en vrå.
»Var det en råtta?» frågade han.
»Jag såg ingenting», svarade jag.
Återigen blev han tyst och tankfull med rynkad panna. Det hände ofta, att vi tego långa timmar i sträck, och jag var följaktligen icke förvånad. Därpå lutade sig Ivan tätt intill mig och började viska:
