Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

»Jag vill berätta en sak för dig. I Transbaikalien hade jag en vän, en förvisad straffånge, som hette Gavronsky. Vi färdades genom många skogar och över många berg och letade efter guld, och vi hade kommit överens om att dela lika mellan oss allt vad vi fann. Men en dag hade Gavronsky givit sig av till skogstrakten vid Jenisej och var försvunnen. Efter fem år fick vi höra att han gjort ett mycket rikt guldfynd och blivit en förmögen man och senare att han och hans hustru blivit mördade …» Ivan satt tyst en stund och fortsatte sedan:

»Det här är deras gamla koja. Här bodde han tillsammans med sin hustru, och det var någonstädes vid den här floden han fann sitt guld, men han talade aldrig om för någon var det var. Alla bönderna här omkring visste, att han hade en massa pengar på banken och att han sålt guld till regeringen. Det var här de mördades.»

Ivan gick fram till spisen, tog ut en brinnande sticka, böjde sig ned och lyste på en fläck på golvet.

»Ser du de här fläckarna på golvet och väggen? Det är deras blod, Gavronskys blod. De dog utan att uppdaga var guldet fanns. De hade tagit upp det ur ett djupt hål, som de grävt i älvbrinken, och sedan gömt det i källaren under skjulet. Men Gavronsky yppade ingenting … Gud, vad jag pinade dem! Jag brände dem med eld, jag böjde deras fingrar bakåt, jag tryckte ut ögonen på dem, men Gavronsky dog utan att omtala någonting.»

Han var fundersam ett ögonblick, och sedan sade han:

»Jag har hört allt det här av bönderna.» Han kastade trästickan på elden och sträckte ut sig på bänken. »Det är tid att sova», mumlade han och var sedan tyst.

Jag hörde en lång stund på hur han andades och talade lågmält för sig själv, medan han vände sig från den ena sidan till den andra och rökte sin pipa.

Morgonen därpå lämnade vi denna skådeplats för så mycket lidande och brott och kommo på den sjunde dagen av vår färd till den täta cederskogen på kullarna nedanför en lång bergskedja.

»Härifrån», sade Ivan, »är det åttio verst till närmaste nybygge. Folket kommer hit till de här skogarna för att