Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

ledsaga oss till Sejbi-floden. Våra hästar voro mycket medtagna, så att vi måste låta dem vila, varför vi beslöto att stanna där ett dygn.

Medan vi drucko te, ropade vår värds dotter:

»Sojoterna kommer!» Och plötsligen kommo fyra sådana in i rummet med sina gevär och toppiga huvudbonader.

»Mendé» (goddag), mumlade de till oss och började därefter utan något krusande noggrant syna oss. Icke en knapp eller söm i hela vår utrustning undgick deras genomträngande blickar. Därefter började en av dem, som tycktes vara deras »merin» eller kommunale styresman, efterfråga vår politiska uppfattning. Han blev tydligen belåten över att höra oss klandra bolsjevikerna och började yttra sig mera oförbehållsamt.

»Ni är hyggligt folk, som inte tycker om bolsjevikerna. Vi skall hjälpa er.»

Jag tackade honom och gav honom den tjocka silkessnodd, som jag bar som skärp. Före kvällen lämnade de oss och sade, att de skulle komma tillbaka morgonen därpå. Det började mörkna, när vi gingo ut på fälten för att se efter våra utmattade hästar, som betade där. Därefter gingo vi in i huset igen och språkade muntert med vår vänlige värd, då vi plötsligen fingo höra ljudet av hästtramp utanför på gården och skrovliga röster, varpå omedelbart fem rödgardister inträdde, beväpnade med gevär och sablar. Jag förnam en obehaglig kyla i min hals, och hjärtat klappade häftigt. De röda voro våra fiender, och dessa karlar hade röda stjärnor på sina lammskinnsmössor och röda trianglar på ärmarna. De tillhörde det detachement, som var ute på jakt efter kosackofficerare. Med hotfull uppsyn betraktade de oss, under det de togo av sig sina kappor och slogo sig ner. Det var vi som började samtalet genom att förklara, att ändamålet med vår resa var att göra undersökningar för broar, vägar och guldgruvor. Av dem erforo vi, att deras befälhavare strax skulle komma efter med ytterligare sju man och att de genast skulle medtaga vår värd som vägvisare till Sejbi-floden, där de trodde att kosackofficerarna höllo sig gömda. Jag gjorde omedelbart den anmärkningen, att det passade oss utmärkt och att vi kunde rida tillsammans. En