91
bonde vara god till att få sig någonting klokt och vackert att läsa, så att han kan med tiden bli ett grand klokare och bätre än sina oxar som han sällskapar med dagen om.”
”Hvad ska’ bönderna med sådan läsning, de ha ju Bibeln?” sade åter Wille.
”Dodi har rätt,” medlade nu Sven saktmodigt.
”Någon förströelse måste en vällan ha. Om barnet är aldrig så allvarsamt, så åstundar det ändå att leka ibland, och vi ska’ ju vara såsom barn. Vi store barn behöfva också roa oss, och jag tänker att våra herrar och husbönder och allt förnämt folk äfven roa sig, fast det sker på ett vackrare och bättre sätt än vi andra; men så borde de, som fått uppfostran och blifvit upplysta, lära oss huru äfven vi skulle kunna vara glada och roa oss utan skam och ånger.”
Nu drog Gräflingen föraktligt på munnen - - ”Herrar, husbönder och sådant förnämt folk ...” mumlade han, ”jo dä’ ä’ just rätta kolejet, dä’!”
”Sven talar som en prest,” sade Dodi.
”Som en risdagsman,” menade Wille; ”men han glömmer att J ha’ bibeln.”
Ellen såg sorgset på Svens ärliga och fromma ansigte, och vände sig suckande bort.
”Dymhyfvyd!” sade Dodi mellan tänderna, nickade åt Baron, åt hvilken detta var tilldrucket, samt knackade harmsen med vedträdet mot spishällen.
IV.
Förmaket.
— En Olymp är salen,
Evigt fylld af Hebe guldpokalen,
Blott en saga qvalen.
Stagnelius.
Det var vid thétimman. Lyst af det milda skenet från en lampa satt grefvinnan Albin och bläddrade i en af Boz’ nyaste romaner. På bordet framför henne lågo åtskilliga dyrbara planchverk, modejournaler och musikalier. Från angrän-
