Sida:På Divans-Bordet.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

92

sande salong hördes tonerna af ett piano, accompagneradt af en skön mansröst. Det var en Skottsk romance från Stuartarnes tid: den bekanta ljufliga melodien till ”Charlie is my darling.” På den brokiga mjuka golfmattan satt en flicka och lekte med en stor hvit fogel.

”Taci, Carissima mia — cosi, stia quieta!” sade den lilla flickan och strök smekande den oroliga fogeln, samt sökte att qvarhålla honom på sin arm: ”Se tu gridi, sarò bravata!” Fogeln var synbarligen distrait. Han lade hufvudet än åt ena, än åt andra sidan och blickade med det klotrunda ögat uppmärksamt bortåt den öppna dörren, hvarifrån musiken kom. Nu sköt han upp den höga fjäderkammen på sin hjessa tillika med ett par yfviga polissonger och klef dristigt några steg utåt golfvet samt uppgaf derunder en följd af sträfva starka ljud: ”Vieni Cacadora, cattiva, du skriker så att du kan väcka upp de döda” — ropade flickan otåligt, i det hon sträckte ut sin hand mot fogeln, som efter ett kort besinnande, samt med tillhjelp af sin stora krokiga näbb, åter spats era de uppåt den sammetsfina armen, satte sina svarta fötter på den runda mjellhvita skuldran samt svängde sig ledigt opp bland lockarna på flickans hufvud; här utförde han en serie af dessa så egna, löjligt behändiga rörelser som karakterisera dessa djur och som med skäl förvärfvat dem namn af fogelslägtets apor.

Flickan började att storskratta, hvaraf fogeln blef ännu mera upprymd. Äter sköt han upp panachen och polisongerna och började conversera så öfverljudt och uthålligt, att flickan måste hålla för sina öron och sångaren kom af sig derinne, och nödgades sluta, just som ”Charlie, my darling” kom till ”the Town” och skulle mottagas af stadens döttrar. En ung man syntes nu i den öppna förmaksdörren. Det var en smidig och vacker gestalt med en viss abandon, eller hellre vild grace i sina rörelser, och med en lika rikedom af svart hår, som den förutnämnda flickan. Åtskilliga drag i hans ansigte tydde ock på nära slägtskap mellan dem båda.

”När tänker du resa?” frågade grefvinnan i en släpande, klanglös ton, i det hon långsamt bortlade sköldpaddsknifven och tillslöt boken.

”Omkring den 15:de, jag måste vara i L. vid slutet af månaden,” svarade unga grefven, till hvilken frågan var ställd.