93
”En sådan resa midt i vintern!” yttrade grefvinnan efter en stunds mogen öfverläggning. Vi halva här, på eget beråd, fogat ett utropningstecken till frasen, ehuru det icke fanns något tecken till utrop i sjelfva tonen, hvarmed den uttalades. Vi gjorde så, emedan vi fruktade att läsaren eljest, på grund af det ofullständiga i sjelfva uttrycket, möjligen kunnat förmoda, det eftersattsen blilvit uteglömd. Men sådant är icke förhållandet. Hade här varit fråga om en resa för grefvinnan sjelf, kunde man med visshet antaga att orden fallit sig annorlunda och strofen fått sin tillbörliga eftersatts och kanske utropningstecken med, men som nu det gällde en annan persons resa, kunde ofvanstående uttryck icke betraktas annorlunda än såsom en anmärkning i förbigående öfver andra menniskors dumhet (jemförd med hennes egen vishet), på hvilken hon hade haft och dagligen och stundligen hade de ovedersägligaste bevis, ehuru hon sällan nedlät sig att tala derom.
Att unga grefven uttydde hennes ord på det naturligaste och vackraste sättet, det antydes af hans svar.
”Ah, för en karl är en sådan resa ingen ting ... vore det bara icke så svårt att lemna hemmet!”
Grefvinnan upplyfte sina trötta ögonlock och såg med en half blick och en fjerdedels undran på sin son, men misströstande om att någonsin kunna utreda ordalag af så invecklad beskaffenhet, lät hon ämnet falla.
Den tystnad som härpå följde hade nu, för hennes del, gerna kunnat ostörd fortfara hela den qvällen och några af de påföljande dagarna, om icke grefve Albin efter en stunds förlopp afbrutit den med förfrågan, huruvida brefvet var färdigt till grefven hennes man, hvartill hon nödgades svara ett sömnigt ”jaa,” men härmed var också conversationen slut. Imman från théköket hvirflade mellan vaxljusen på divansbordet gent emot, och grefvinnan och hennes emma rullades dit.
Lilla flickan hade emedlertid ledsnat vid leken med cacadoran, och roade sig i stället med plancherna på bordet. Hon betraktade med serdeles uppbyggelse en vignette, föreställande den gazeklädda Charlotta Grisi och Perrot, dem hon trodde vara Eva och Adam i paradiset. Cacadoran satt åter på sin ställning, synbarligen spekulerande på ett passande tillfälle att
