97
”Det är skilnad emellan menniskor ...”
”Åh, det förstår jag, den ena är ond, och den andra är god, men jag vill blifva god, hör du, jag vill arbeta af alla krafter derpå, och du skall hjelpa mig.”
Albin slöt det menlösa barnet, genom hvars mun sannin- gen kom så enkel men ändå så majestätlig — ömt till sitt hjerta ... ”O, detta är ändå icke nog!” sade han sorgset; ty det smärtade honom att nödgas kasta en skugga in bland hennes ljusa tankar.
”Icke nog? hvad är det då för olikheter du talar om? när det icke är skilnaden mellan rik och fattig, mellan god och ond?” frågade flickan.
”Skilnaden ... mellan ... höga och låga ...”
Bedröfvad såg dödgräfvarens dotter på den talande och bemödade sig förgäfves att följa hans tankegång eller fatta hans ord dä han började att förklara sina satser. Han begick det så förståndigt och grannlaga som möjligt. Ellen log stilla, och hennes stora mörka ögon voro fästade på tornspiran som glimmade mellan skogstopparne i månskenet.
Hon tänkte på ”vallekullan” som konungen bjöd sin hand och halfva rike, sin kungakrona, sin yngste broder och slutligen sig sjelf för det hon skulle qväda en liten visa för honom, och sjöng icke hon (Ellen) lika bra som vallekullan?” — Än mjölnarens dotter Ingalill” som stod vid den ”tunga qvarn och mol”, fäste icke en konungason henne med guldringar tre, tog henne i sin famn och gaf henne drottningenamn? andra exempel, både bland hedna och christna konungasöner, att förtiga.
Grefve Albins ord gingo derföre förlorade. Ellen kunde icke fatta, ännu mindre tillämpa deras betydelse. Hon befann sig i denna sinnesbelägenhet, då de andliga krafterna konsentrerat sig kring ett enda föremål från hvilket de icke förmå lösrycka sig, för att med tillräcklig sans och intensitet omfatta äfven andra, för ögonblicket mindre vigtiga saker. Om ett starkt ljus hålles tätt fram för våra ögon, skola vi endast dunkelt urskilja de föremål som befinna sig omkring oss emedan vår synkraft förbländas. Sålunda hade Ellens hela inre varelse, alla hennes andeliga förmögenheter samlat sig kring ett enda föremål kärleken, och kunde derföre icke dela sig åt andra
