11
Men hvarföre dröjer du, Karin?
”Jag går ej hem utan ett kok fisk åt mor och far.”
Nå, det var makalöst! Och du har ju sett, att vi ingen fisk få i dag?
”Det är för att du varit med.”
Hvad?
”Det är ditt fel, att jag ingen fisk fått, Thomas; du har haft elaka ögon.”
Såhå. Minsann, om jag skall hindra dig!
”Adjös, Thomas!” ropade Karin, då hon såg honom i half vrede ämna aflägsna sig.
Ja, det får jag säga, att det kan gå en menniska till hjertat! utbrast han, slängde metspöet öfver axeln och skulle just gå. Likväl kunde han ej förmå sig härtill, utan att först nalkas Karin, för att taga ett bättre afsked af henne. Skola vi ej se hvarann mera i dag, sade han, så —
”Adjö, Adjö — När vi råkas i morgon eller i afton hos föräldrarne, skall du i stället få två, om det blir. Men nu får du ingen — adjös!” — hviskade hon, bortvände leende sin mun och hela anletet, och gick några steg ifrån honom nedåt sjöstranden.
Sådant förargade Thomas högeligen. Han hade sin stolthet, han också, nickade ett mörkt farväl, och aflägsnade sig. Under hans bortgång såg Karin ett par gånger förstulet efter honom; men yttrade ingenting. Hon utkastade sin metref i vågorna.
Efter några ögonblick nappade det. Hon drog hastigt upp spöet, och en stor, fet aborre låg och sprattlade i gräset för hennes fötter. Snabbt öppnade hon sin katse, och nu gick det icke som förra gången, då hon hade att göra med den motspänstiga fisken. Hon fick in aborren utan svårighet. Hon utrustade sin krok med ny mask, och kastade åter ut. Rätt som det var nappade det ånyo. Hon drog i land en ännu fetare aborre.
”Hm,” tänkte hon, ”det gör mig ändå ondt, att jag skall vara så här lycklig, just när Thomas är borta. Men det kan icke hjelpas!” slöt hon, och kastade sin metref i sjön för tredje gången. ”Det skall blifva en fägnad åt min mor,” sade hon för sig sjelf.
