12
Under en liten stund, som aborrstimmet gick förbi grundet vid udden, hvarpå flickan stod, metade hon sålunda upp sex, åtta herrliga fiskar. Sedan hon lagt den sista stora aborren in i katsen, klappade hon i händerna, under högljudd förnöjelse öfver den fägnad, alla der hemma skulle känna vid blicken på det hon lyckats uppmeta; hon svängde sig i glädjen omkring på klacken.
Hvad varseblef hon, när hon härigenom kom att se sig tillbaka? En högväxt man i mörkröd slängkappa, med buskiga ögonbryn öfver de brinnande ögonen, svarta mustascher, så långa, att de hängde i flätor på hvar sin sida om munnen, och ett yfvigt skägg. —
Vid denna uppenbarelse blef Karin så förfärad, att hon kände sig på väg att sanslös neddigna till marken. Men i detsamma framträdde ur den närliggande lunden en ung man af högt och ädelt utseende. Han gick vänligt fram till den bäfvande flickan, fattade hennes hand, och bad henne utan omsvep följa sig.
När hon kom så långt i besinning, att hon kunde fullkomligt fatta hvad som tilldrog sig, sade hon till sig sjelf: ”en af desse måste utan tvifvel vara trollkarlen! Men hvilkendera? Eller kanske begge? Den i röda kappan ser förskräcklig ut: han griper mig, eller förvandlar mig, eller förgör mig genast, om jag icke gifver mig under den andres beskydd.”
Hon gjorde följaktligen intet stort motstånd att följa, den andre, hvilken såg ganska mensklig och nästan undfallande ut.
Han i röda kappan tillkännagaf ingen afsigt att förfölja dem. Likväl såg han bistert på de begge bortgående. Derefter nalkades han Karins fiskkatse och tog upp den från marken. Han tycktes väga dess tyngd i sina händer; hvarefter han hvisslade. En dvärg, i betjentlivré, framkom ur närmaste skogsdunge. Mannen i röda kappan gjorde ett tecken åt dvärgen och lemnade honom fiskkatsen. Tigande och lydig aflägsnade han sig dermed.
Sedan detta var fullbordadt, vände sig röda kappan åt samma håll, som Karin i sällskap med den angenäma herrn nyss anslagit. Han gick efter dem; men likväl på stort afstånd.
