Sida:På Divans-Bordet.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

17

slagaren, som fört henne upp till ruinerna. Han helsade på henne med utsökt godhet, började spatsera vid hennes sida i trädgården och förde henne slutligen till en täck grässoffa i grannskapet.

Karin! sade han med en skön stämma, det är tid, att jag säger dig hvad som ligger mig på hjertat. Jag älskar dig, och jag har länge älskat dig. Jag vet icke fullkomligt hvad du tänker om mig; men förmodligen anser du mig för ett elakt väsende: för en, som kan trolla. Tvertom, goda Karin! det är du, som har förtrollat mig. Jag erkänner väl, att jag kan något, men du förmår vida mer.

Den unga flickan såg på sin värd, men teg.

Jag vet, fortfor den förnäme herrn, att du, min goda Karin, på sätt och vis kan kallas förlofvad med en annan, denna beskedliga token Thomas, arrendatorns son. Men hvad är det för en förlofning? Hans och dina föräldrar hafva roat sig med att låta er kalla hvarann fästman och fästmö, utan att ni ens vetat betydelsen häraf. Ni har vant er på ömse sidor att gifva hvarann dessa namn, likasom man kallar personer med många andra titlar. Men jag tror icke, att tycke och kärlek hos dig ställa Thomas i en vackrare och bättre dager, än hvem som helst. Med ett ord: jag anser icke, att du älskar honom; och jag är säker på, att han icke heller älskar dig på annat sätt än som en syster, eller en god vän och barndomsbekant.

Öfver Karins kinder for en lätt rodnad; men hon fortfor oafbrutet att bibehålla tystnad.

Hvad mig sjelf beträffar, fortfor herr Laurits Björnram, så skall jag med några ord förklara dig hvem jag är. Min far var egare till hela detta gods i södra Vestergötland; det är af honom, som dina och Thomas’ föräldrar arrenderat gårdarne, hvarpå de sitta. Min far har alltid varit en egen man, känd vid sjelfva hofvet i konung Gustafs dagar. Han egde kunskaper i naturen, som öfvergå andres, och var alltså i den meningen att kalla en trollkarl. Jag har ärft flere af hans hemliga recepter, och förmår således ett och annat: det tillstår jag. Men det märkvärdigaste hos mig, är, att jag till en del funnit smak i samma lefnadssätt som min far, men icke i allt. När han för mycket långt tillbaka — det var i hans ungdom — inköpte detta gods, var det egentligen kärleken till de stora

2


2