26
festen mellan honom och hans fästeqvinna. Vill Thomas nu beqväma sig att vara hvad hans hederlige fader började med, nemligen en man inom sitt eget stånd; så kan hans giftermål firas när som helst, utan hinder af hans ålder. Eljest måste han och Kerstin vänta i tre år ännu.”
Wartofta-Kerstin såg bekymrad på Thomas.
Junkerns blick mörknade något. Men hastigt fattade han sig och sade: må gå! jag skall lägga af att heta herre: för Kerstis och Korpagälls skull får det vara. Jag skall blifva en så hurtig danneman, som trots någon i Kullings härad: ja vars!
”Lycka till då —” sade herr Laurils Björnram, med en nådig nick på dem.
Thomas och Kerstin gjorde en djup och vördnadsfull åtbörd lör den förnäma herren, och aflägsnade sig ur den gamla riddarsalen.
Då de voro borta, trädde den höge beherrskaren in i den grillerade logen bredvid salongen.
”Hvad tänker du, Karin? hade icke Thomas rätt?” sade han, och fattade sin flickas hand.
Karin steg upp. Thomas har haft fullkomligt rätt, svarade hon, då han så ofta förebrått mig, att jag icke riktigt älskat honom. Jag önskar honom allt godt, dit han går!
”Nåväl, Karin, vet du hvad jag gör? Jag sänder i afton icke blott bud till Thomas’, utan också till dina föräldrar. Äfven de kunna ju få vara närvarande vid en förlofningsfest?
Du och jag kunna ju låta våra underhafvande, Kerstin och hennes vän, få det nöjet att förlofvas i vår närvaro och på samma gång som vi sjelfva?”
Karin sjönk i hans armar.
Under de timmar, som förflöto innan aftonen kom, förde
herr Laurits sin vackra gäst omkring i sin boning. Han ville
visa henne huru ruiner kunna se ut innantill. Han förde
henne till det röda tornet, som på afstånd gaf nejderna
rundtomkring en så dyster, förvånande, hemsk anblick. Här, sade han,
har jag de flesta minnen förvarade från min fars tid och från
äldre århundraden.
