27
När Karin först trädde uppför trappan i denna gamla byggnad, kände hon sig darra, och hon tänkte: kan ett fängelse se värre ut?
Herr Laurits bar denna gång sjelf nycklarne till de rostiga jerndörrarne; ty han ville nu ej hafva den långa rödrockige kammartjenaren till vittne af sin promenad med den sköna flickan.
De kommo in i den nedersta tornkammaren. Endast några små gluggar, öfverst upp, inläto här ett sparsamt ljus från den yttre verlden. Herr Laurits tände en lampa. Vid det rödgula skenet af dess låga gick han ånyo till dörren, och sköt en rigel för. Karin såg sig omkring; en rysning var på väg att genomila hela hennes kropp. Likväl var kammaren i sig sjelf icke ohygglig. Väggarne betäcktes af ekpaneler, konstrikt arbetade och väl polerade. Ett svart, med mosaik inlagdt stenbord, på fötter med hieroglyfiska zirater, stod vid ena hörnet, under lampan. I hörnet gent emot befann sig en fyrstolpig säng, efter gamla tidens bruk; men icke öppen, utan tätt omhängd med rödt och grönt sidensparlakan.
”Detta rum,” sade herr Laurits, ”är nu min studerkammare. Men, om jag skall tro berättelsen från gamla tider —- och jag tviflar ej derpå — så är detta en ganska märkvärdig plats.”
Lilla Karin såg upp på sin värd, ej utan en liten häpnad öfver den blekhet, nästan högtidlighet, liksom stränghet, hvilken afspeglade sig på hans kinder.
”Ett mord har skett i detta rum” — utbrast han halfhögt, och hans ögon flammade af en oförmodad, en mörk eld.
Hu — ett mord här! utbrast Karin.
”Du skall få höra,” inföll herr Björnram; ”ty du bör lära känna din blifvande boning. På en tid — jag vet icke så noga när, men visst är det väl längesedan,” fortfor han, och blinkade hastigt — tilldrog sig, att en ung man bodde i detta slott: en man, som — nogaf: han röfvade till sig det han älskade att ega hos sig. Så hade han en dag förmått en ung flicka, den största skönhet i denna bygd, att lemna sina föräldrar och komma hem till honom på slottet, utan att någon visste deraf, Han förde henne in i detta rum. Hon kom aldrig ut härifrån. Här blef hennes graf.”
