33
het inbjudit sitt goda folk, att bevista festen och deltaga i sin herres lycka.
”Så? tänkte Thomas, det var besynnerligt! Jag menade, det var jag och ingen annan, som hade att förlofvas här?”
Wartofta-Kerstin kastade en sträng blick på sin fästman och hviskade: var tyst och tig! det blir nog vår ordning efteråt. — Thomas makade sig beskedligt åt sidan, utan att, såsom förut, ställa sig midt framför hela det öfriga sällskapet.
Efter ett ögonblick hördes musik, och en ståtlig marche, som nalkades utanföre, antydde ankomsten af det förnäma paret. Riddarsalens stora dörrar slogos upp. Främst trädde en lång man med yfvigt skägg och utomordentliga mustascher: slottets yppersta lakej, hvilken i fordna tider skulle hafva kallats dess kastellan: en värdighet, den herrarne Björnram, far och son, af kärlek och lust för det gammalmodigt högtidliga, roade sig att upprätthålla på sin gård. Efter den rödklädda kastellanen, hvilken för tillfället bar en lång häroldsstaf, kommo flere par af slottets närmaste tjenare och underhafvande. Midt i tåget syntes den höga och vackra gestalten af herr Laurits Björnram sjelf, hvilken mången bland egendomsfolket nu för första gången såg framför sig. Vid hans sida trädde ett fruntimmer i svart siden och sammet.
Hela prakten af detta ståtliga tåg, jemte allt hvad i den gamla gyllenläderssalen syntes, var egnadt att hos de närvarande ännu mera stärka den gängse tanken, att deras mäktige herre var en sannskyldig trollkarl, ehuru af välgörande slag, såsom hans milda blick tillkännagaf. Men hvem var hans tillkommande brud? Hon måste utgöra ett ännu mäktigare troll än han sjelf, då hon kunnat rycka till sig en så stor herres själ, hjerta och ynnest?
Den inträdande unga damens skönhet upphöjdes ännu mer af den praktfulla svarta sammetsdrägten; och lockarne lågo kring hennes hals såsom på ett öfverjordiskt väsende. Hvem är hon? Hvarifrån har hon kommit? hviskade man till hvarann. Är hon en person af högsta slag, som hon säkert måste vara, så är det icke underligt, att hon tjusat vår egen herre, hvilken sjelf har en så stor smak för det förträffliga. Ser hon icke ut att kunna intaga och förblända hvilken som helst äfven af oss?
