46
min fru, att jag hvarken kan eller bör begagna mig af det ädelmod, som ni synes vara på väg att bevisa mig.
— Men om ni nu emottoge ifrågavarande summa såsom lån af mig, så . ..
— Så är det alltför troligt, att jag icke så snart blir i tillfälle att återgälda den ... kanske aldrig ...
— Jag har blott varit bekant med er en halftimma, — genmälte damen, — och kan således ej känna er rätt; men ni har en dygd, som jag lärt känna, och det är ärligheten ... tro mej, den är mycket värd i dessa tider ... men det är ej tid att resonnera längre ... de nalkas, de blodsugarne! ... Se här ... tag min plånbok och uppgör med dem, under det jag går in och dricker mitt fjerde glas.
Och dervid tog hon en grannt broderad plånbok ur barmen och räckte den åt den förvånade Notarien.
— Jag skulle mottaga denna plånbok! — stammade han: — jag skulle med edra pengar betala mina obetänksamheter! ... nej, min fru! ... jag vore då en usling! ... nej! ... jag har nog af den olyckan att vara en slarf, en galning, som aldrig skulle hafva kommit i sådana omständigheter, om jag haft den minsta gnista af omtanka.
— I himlens namn, min herre, dröj inte längre! ... se på lilla Netta ... se hur hon ber er ... ni gaf henne den der vackra duken ... tag nu mot för hennes skull den här återtjensten ... det är inte gåfvans större eller mindre betydenhet som bestämmer dess värde, utan gifvarens hjerta ... dock, hvad säger jag! ... det blir ju ingen gåfva .. det är blott ett lån, och, för att uppmuntra er, lofvar jag att bli den strängaste borgenär i verlden.
Och dermed stoppade hon sin plånbok mellan bonjuren och västen på Notarien, tog Netta vid handen och skyndade med raska steg till Brunnshuset.
Notarien beredde sig att följa henne; men hejdades af de tvenne griphumrarne, hvilka förklarade, att Hornsgatan vette åt alldeles motsatt väderstreck.
Förgäfves bad han dem, att på ett ögonblick få tala med fruntimret, som nyss aflägsnat sig. Den ena af dem svor på, att han omöjligt kunde sticka sin fot inom ett hus, der menniskor kolkade i sig vatten.
