48
— Bära till söder, menar du ... Jo jo men, min bror! ... vill du hälsa på mig, så är du välkommen!
— Aj för tusand! ... så vandre vi all verldens väg den ene med den andre etcettera etcettera.
— Tack för likpsalmen, bror! ... jag hoppas likväl snart få fira min uppståndelse ... adjö med dig ... uträtta nu ditt ärende och tig med begrafningen!
Derefter svängde sig Linder om och skyndade med stora steg ur alleen. Hans följeslagare följde honom med ben, som den flitiga öfningen gjort outtrötteliga.
Hammar kastade en dyster blick efter sin kamrat och begaf sig derefter in i brunnssalongen.
Fru Stifvern och hennes dotter sutto på ett gungbräde, omgifna af en skara eleganta damer och kavaljerer, hvilka sednare bäddade kring henne en verklig rosenbädd af de skönaste fraser.
Hammar banade sig väg genom den lysande skaran och, framräckande plånboken, gjorde en djup bugning för den sköna damen.
— Min vän Notarien Linder, — sade han, — ber om sin ödmjuka helsning och öfverlemnar genom mig denna plånbok, som frun säkert tappat under promenaden i torget.
En stark purpur flammade öfver de ädla anletsdragen i det hon mottog plånboken.
— Jag får på det förbindligaste tacka, — stammade hon; — men hvar är herr notarien Linder, att jag äfven för honom får uttrycka min erkänsla?
— Ty värr, fick han inte tillfälle att sjelf presentera den hittade skatten, emedan ett högst angeläget göromål påkallade hans närvaro på annat ställe ... derföre bad han mig att ...
— Ach min Gud! — utbrast hon med en ton så dyster, att den väckte de kringståendes uppmärksamhet; — han aflägsnade sig, sade ni ... han gick bort! ... men ... var han ensam när han gick? ... förlåt mig, min herre! ... men jag måste veta om han var ensam.
— Ensam? — mumlade Hammar mycket förlägen, dock mera på sin väns än på sin egen bekostnad; — ensam, min fru? ... er ödmjuke tjenare var den sista som talte med honom.
