49
— Men var det inga andra? — inföll hon med häftighet; — var det inga andra som åtföljde honom?
— Jo jag tror väl, att det var några ... några bekanta som väntade på honom och med hvilka han ... han måste göra sällskap.
— Ha! jag inser nu allt ... den olycklige! ... det var mycket hederligt handladt ... men ... men mycket illa gjordt! ...
Efter dessa ord uppsteg från gungbrädet den unga enkan och sväfvade med sin dotter ur salen.
De omkringstående, som ingenting af saken begrepo, sågo förvånade och nyfikne på Hammar, och Hammar såg äfven förvånad och nyfiken ut, ty äfven han begrep ingenting.
Den stackars Linder hade nått sitt bedröfliga mål. Kring
honom stojade olyckskamraterna under högljudd munterhet,
bevittnande att de alla funno sig i sitt öde. Föreställningen af
olyckan är oftast bittrare än sjelfva olyckan. Linder tyckte
så äfven, och sträckande sig makligt på den torftiga madrassen,
beslöt han att bära sitt öde så lugnt som möjligt. Visserligen
trädde den mörka bilden af hans framtid då och då inför hans
ögon; men när han närmare eftersinnade, att han var i sina
bästa år, hade hälsa och förmåga att bli en nyttig menniska i
samhället, samt att tusen sinom tusen funnes i vida mer
förtviflad belägenhet än hans, ljusnade småningom framtidsbilden
och han insomnade snart under de ljufvaste drömmar, som
allesammans grupperade sig kring den sköna qvinnan i Carl
XIII:s torg.
Han väcktes ur all denna herrlighet af någon som ruskade honom och när han, gnuggande sig i ögonen, yrvaken uppsteg, föllo hans blickar på Hammar.
— Åh! välkommen, bror Hammar! — ropade han; — välkommen! ... hvilken lycklig stjerna har fört dig hit! ... kommer du kanske att såsom stadigvarande gäst förljufva mina ensliga stunder?
— Nej jag tackar så mycket! — svarade Hammar; — det är allenast en fransysk visit jag har det nöjet att göra i dag ...
