50
Jag kommer såsom din befriare och ämnar föra dig ur denna filantropiska boning.
— Hvad säger du!
— Jag säger, att du är fri, att din skuld är betald, att du är den lyckligaste ost i verlden och att du måste bjuda mig på en portion griljeradt lambhufvud på Norges vapen, emedan jag är tom som ett bräckt äggskal.
— Jag är fri och min skuld betald, säger du!
— Jag tycker jag talar temmeligen tydligt, min bror.
— Och hvem har betalt för mig?
— Det kan ju göra dig detsamma ... jag är förbjuden att säga det ... kom nu ... min sann tror jag icke det luktar bräckt salt kött ... jag svälter ihjel, men här har jag ingen lust att frukostera ... se der, tag på dig rocken nu ... der är hatten ... en vacker hatt ... hvar har du köpt den? ... jaså, hos Söderström ... Åh se bror Westerdahl! ... är du här? . . . man sa att du var i Söderköping för att bada ... kunde väl tro, att du inte skulle vara så tokig heller ... Fan besitta, är icke du också här, bror Stark! ... man påstod att du var hos dina anförvandter i Nerike ... vackra anförvandter! ... Nå hur är det, bror Linder! du har svårt för att komma dig i ordning ... nå det har du nu alltid haft ... nå ändtligen ... tjenare go’ herrar! ... svala och rymliga rum ... tjenare! tjenare!
Dermed tog han Linder under armen och snart hade de lemnat qvarteret Ufven huset N:o 74 långt bakom sig.
Vid få gator i Stockholm bo så många resande som vid
Norra Smedjegatan. Nästan hvarje hus är till sådant ändamål
upplåtet. En nätt våning i hörnet af denna gata och Herkulis
backe beboddes af Fru Stifvern, som med sin lilla dotter vid
sidan som bäst höll på att spisa sin middag, då
kammarjungfrun inträdde, anmälande, att en ung herre väntade i yttre
rummet på företräde.
Frun spratt till och sänkte mot talriken ett knifblad spenat, som varit nära att försvinna mellan de skönaste läppar. Hon steg upp och befann sig öga mot öga med sin kavaljer på Carl XIII:s torg nyssförflutne morgon.
