60
”Ja,” svarade baronen, ”så lik, som två blommor på samma stjelk; dock är Anna klädd i rosenrödt, men min Maria i ljusblått; och Anna doftar af rose, men min Maria af heliotrop, ser du icke det? Se, nu småle de begge på en gång mot mig, dock min Maria ljufvast; Gud, hvad jag är lycklig!”
II.
”Hvarföre klappar mitt hjerta så oroligt?”
Så frågade sig sjelf fröken Anna, i det hon gömde sitt ansigte emot en hörnkudde i sin divan.
Men skall jag våga kasta en blick in på ett så fridlyst område, som en tjugoårig flickas rum, och ännu mera i en sådan helgedom, som ett ungt qvinnohjerta, hvari intet dödligt öga, knappt hennes eget, ännu skådat.
Det är första gången, kanhända, som hon sjelf vågar kasta en bäfvande blick inom dess obekanta himmel.
Men först vill jag se mig litet omkring i hennes rum. När man sjelf får ordna åt sig sin boning, så blir den liksom en återspegling af ens eget lynne.
Det mest bländande hvita är den färg, som råder i den lilla kammaren. Genom snöhvita tyllgardiner insmyga sig morgonsolens mildaste strålar, utan att nännas bränna någonting i det jungfruliga templet.
Aldrig kunde man skåda en skönare spegel, än den, hvilken på Annas toilett hade det förtroendet att återgifva de behag, som hittills varit lika dolda som snöliljans, ännu innan vårsolen allyftat det hvalf af snö, hvarunder hon utvecklar sina fina knoppar. Spegelns glas är så rent och klart, ty från Annas rosenmund har ännu ingen passion låtit sin heta imma fastna derpå. Ramen är af matt silfver, arbetat till halfupphöjda blommor af österländskt tycke, och öfver den är ett yppigt draperi af finaste ”gaziris” med breda broderier, säkerligen en gåfva af någon systerlig väninna, ty så mycken artistisk fulländning utvecklas icke af legda händer.
I små etrustiska vaser af alabaster dofta och glänsa framför spegeln de utsöktaste blommor årstiden har att bjuda, och aldraminst saknas de kameleontiska camellierna.
Att uppräkna de många särskilda öfverflöds-småsakerna på
