62
”Angenäma ande! hvarföre nalkas du mig? hvad vill du mig?”
Man säger, att rysning skall fatta menniskan, då en ande uppenbarar sig för henne, men jag ryser icke, jag känner endast ljufhet kring mina tinningar.”
”Men månne jag skall tro att det verkligen är en ande, som rörer sig ikring mig? Är det ej blott ett spel af min inbillning?”
”Nej, nej! det är ju ljusaste dag, och jag är vaken, som en fogel om morgonen.”
”Jag känner ju klart, att någonting himmelskt är omkring; det himmelska kommer ju icke inifrån, jag är ju blott en svag dödlig; hell dig, engel, som kommer till mig!”
”Mitt hjerta slår så starkt, jag känner det med handen. Oroliga hjerta, tala med andinnan, och fråga henne hvad hon vill!”
”Ljufva väsende, vill du att jag skall tänka på honom?”
”Vill du att jag skall söka hans blickar? Säger du kanhända, att den mystiska kärlek, som han hyser för dig, drager honom sakta bort till den kalla andeverlden?”
”Älskar du honom med en oegennyttig försakande andes kärlek, som vill att han skall återkallas till att tycka om denna jordens solsken, säger du att han ännu icke är mogen för andesolens glans!”
”Ljufva ande, vill du att jag skall gå i ditt ställe och kyssa bort tårarna ur hans ögonlocks svarta silke?”
”Gud! hon rodnar öfver min förvägenhet, — ack, förlåt mig, ljufva ande, det är ej du, det är min spegelbild, som rodnar.”
”Vackra andinna, jag ser dig ej, men jag anar din skönhet och ditt hjertas godhet af den vällukt som omfläktar mig. Säg, vill du att jag skall honom — älska?”
”Älska? underbara ord, hvars betydelse ännu ingen skald fullt uttalat; kärlek, kristallklara källa, hvars eviga djup ännu ingen tanke mätit — jag bäfvar, när jag tänker på dig!”
”Och att älska en man! Att älska honom, honom! — Ja, jag älskar honom, ljufva andinna, som också älskar honom, jag bekänner det nu, och rodnar icke mera, ty att älska är heligt.”
