63
Och Anna reste sig upp, såsom en engel, hvilken fattat ett himmelskt beslut, och i hennes ögon brann den skönaste stjernas eld och på hennes kinder glödde de skäraste midsommarsrosors prakt.
I detsamma öppnades dörren till fröken Annas boudoir, och der inträdde en dame, som redan blomstrat mera än fyratio somrar, några derpå följande vintrar, en af dessa qvinnor, som, emedan de sjelfva varit lyckligt gifta, hafva sin största förnöjelse uti att vägleda andra till Hymens altare.
”God morgon, min älskeliga, min ljufva Anna, men hvarföre skulle jag önska dig en god morgon, då jag ser två så lysande morgonrodnader på dina kinder.”
”Välkommen, min älskade, goda Tant, ingen morgon kan vara så god för mig, att den icke blir bättre, när Tante kommer till mig; ty jag vet intet besök, som är mig kärare än Tantes!”
”Min lilla oskyldiga älsklingsblomma, huru länge skall den tiden räcka, som du säger så, som du icke föredrar någon annans ankomst, framför din gamla Tantes.”
Och härvid kastade hon en snabb blick i spegeln, liksom för att fråga, om icke denne ändå skulle säga någon liten, aldrig så liten artighet öfver några ännu qvardröjande behag.
”Ack, min dyraste tant, säg inte så, jag blir aldrig annorlunda än jag är, i afseende på min kärlek för tant.”
”Nog nu med inbördes artigheter, låtom oss tala om det som fört mig hit i dag, ty min tid är kort, och jag har ännu en sex à sju visiter att göra på förmiddagen.”
”Om hvad då, tant?”
”Anar du icke?”
”Omöjligt.”
”Å så gissa då!”
”Bara det inte är något giftermålsförslag igen?”
”Kanhända, min sötaste; men jag är ganska trött, jag har åkt hela morgonen, jag sätter mig så gerna här i din förträffliga divan, kom och sätt dig här bredvid mig, att jag riktigt får se in i dina vackra ögon, och trycka dina små hvita händer. Se så ja, nu hafva vi det komfortabelt till en tete a tete. Hvad säger, hvad tänker du om dagens samtalsämne, om den
