den ena tätt i den andras kölvatten, in genom de hvita, lugna isflaken, som bildade en sällsam kontrast mot den mörka, stormdigra natthimmeln. Öfver de sönderslitna fjällen vid Sermilikfjorden lägrade sig mörka molnmassor. Stund efter annan refs ett hål i denna molnridå, och man såg därigenom ett stycke af den västra himmeln, nu glödande i en arktisk solnedgångs långvariga strålglans och kastande ett dämpadt, dunkelrödt återsken på den mörka ridåns kanter. Det varade dock ej länge. Snart drogs förhänget åter för, mörkare än någonsin, medan vi, med regnet piskande oss i ansiktet, oförtrutet arbetade oss in genom isen.
Var det en bild af vårt eget öde? Nej, visst icke. Men människosjälen är fallen för öfvertro och inbillar sig så gärna, att elementen och hela universum röra sig omkring hennes eget stora jag som medelpunkt.
Isen blef något svårare. Allt emellanåt måste man upp på »iskos» för att utse den bästa vägen, och från toppen af ett sådant tillviftade jag med norska flaggan Jason vårt sista farväl, hvarpå fartyget svarade med att sänka sin. Så gick det åter framåt. Friska tag! Här är ingen tid att förlora.
Vi hade allt ifrån början haft ett stort isberg långt i väster om oss. Det hade emellertid länge varit oss tydligt, att vi kommo det allt närmare, oaktadt vi höllo en betydligt östligare kurs. Det måste vara strömmen som satte oss västerut. Och så var det äfven. Med oemotståndlig kraft fördes vi bort. De blef snart tydligt, att det omöjligt lät sig göra att gå öster om detta isberg, utan att vi måste söka komma i lä af det. Här kommo vi emellertid plötsligt in i en våldsam strömhvirfvel, som kastade isflaken mot hvarandra, så att de restes på ända och hotade att krossa bägge båtarna. Sverdrup drog upp sin på ett flak och var i säkerhet. Vi
