arbetade oss fram mot en »klare», med fara att hvart ögonblik få båten krossad mellan flaken. Nu gällde det att vara uppmärksam och hålla båten klar för alla farliga uddar, så att man, när isen pressade, hade honom på en »fot» eller i en »vik»[1]; men detta är ingen lätt sak i de våldsamma, oemotståndliga hvirflarna. Med förenade krafter lyckades det oss dock att komma igenom och ut i den stora öppningen i lä af isberget, där vi för ögonblicket voro säkra. Nu gällde det Sverdrup. Jag signalerade till honom, att han skulle följa efter. Han gjorde så och kom lyckligt fram därigenom att han höll sin båt ut i smulare vatten än vi.
Vi funno nu många rännor in genom isen. Han tätnade endast ett par gånger, i synnerhet hvar gång strömmen förde oss mot ett af de många isberg, som lågo på grund rundt omkring oss, men glesnade åter så snart vi passerat det. Utsikterna voro ljusa, sinnet lätt. Regnet hade upphört, och just nu steg solen öfver bergspetsarna i Sermilikfjordens bakgrund, sättande den ännu molntyngda himmeln i brand och tändande bål på toppar och tinnar.
Framför oss lågo långa öppna sträckor, och jag trodde mig redan från båten kunna se öppet vatten innanför isen. Vi hade kommit mycket nära landet på Sermilikfjordens västra sida. Jag kunde tydligt urskilja stenarna och ojämnheterna i fjällsidan. Intet syntes numera kunna hindra vår landstigning. Vi talade redan om hvar och när vi skulle koka vårt kaffe i land.
- ↑ Hafsvattnet tär på isen, i synnerhet nära hafsytan. Den del af isflaket, som därigenom kommer att sticka fram under vattnet, kallas dess fot och utgör en god tillflyktsort, när isen pressas ihop, i det den under vattnet stöter emot närmaste flak och håller det på afstånd, sålunda bildande ett stycke öppet vatten, där båtar kunna ligga trygga. På samma sätt bilda äfven vikar i isflaken tillflyktsorter, i det kanterna taga emot de andra flaken och hålla bottnen fri.