»En stund därefter beslutes, att vi skola söka arbeta oss fram genom den glesa isen. Det är ej utan fara, men det måste försökas, ty vi närma oss alltjämt öppna hafvet med stor hastighet. Med ständig fara att få båtarna krossade komma vi ett icke obetydligt stycke in genom isen. Det gäller att vara uppmärksam och passa på att få båtarna i hamn, när isen tätnar. En gång rädda vi oss just i sista ögonblicket in på ett litet lågt flak, som under hoppressningen sedermera rämnar i flere stycken, men där vi dock ligga trygga.
»Då isen fortfarande är tät, börja vi draga slädar och båtar öfver den, hvilket just icke är något lätt arbete i dyningen, där flaken än skilja sig åt, än stöta ihop, än brista sönder. Svårt är att berga slädarna öfver från flak till flak utan att förlora dem i sjön. Ofta måste vi vänta länge för att kunna vända om och hämta en kvarlämnad släde eller båt på det flak där vi senast varit. Genom påpasslighet komma vi dock framåt med någorlunda hastighet.
»Men hvad tjänar det alltsammans slutligen till? Det skaffar oss visserligen motion, och det är nog en viktig sak, men någon annan nytta gör det icke. Sjön arbetar hastigare än vi, och allt tyder på, att vi skola tillbaka dit ut i bränningen igen.
»Nå väl, får gå då! Men låt oss åtminstone i tid söka skaffa oss en god sjöskuta. Det anställes nu en formlig besiktning på alla isflaken i närheten. Vi ha hunnit lära oss, huru ett godt isflak skall se ut. Slutligen träffa vi på ett, som består af blåaktig fast is, är tjockt, men icke stort och har nästan samma form som ett fartyg, så att det kan lätt vaka sjöarna, utan att bräckas. Det har höga kanter, så att sjöarna skola få svårt att bryta öfver det; men på ett ställe är kanten dock tillräckligt låg, att båtarna därifrån
