Att mista något at håret anses till och med farligt. På en och annan, som ej begagnar ett sådant band, är det öfver ögonen och rundt om hela hufvudet skuret med en hajkäk; ty enligt deras föreställning får järn icke på något vilkor komma i beröring med håret. Egendomligt är, att om en karl fått sitt hår rundskuret som ung, måste han hålla i därmed hela sitt lif och dessutom alltid iakttaga vissa besynnerliga formaliteter. Så t. ex. skäras öron och svansar af hans hundar, medan de äro valpar. Kvinnorna knyta håret öfver bakdelen af hjässan i en tofs, som om bindes med en skinnremsa och bör stå så rätt upp i vädret som möjligt. Det är naturligtvis i synnerhet för de unga ogifta kvinnorna som detta är af stor vikt, och för det ändamålet stryka de håret stramt tillbaka från tinningar och panna, så att det efter hand ryckes ut och de vid en mycket tidig ålder bli skalliga. Ett sådant hufvud är ingen vacker syn; men då äro de i allmänhet för länge sedan gifta och försörjda. För en eskimå-dam är det lika nödvändigt att strama upp håret som för en dam af värld i Europa att snöra sig. Så till vida äro de lika; dock är det eskimåiska modet betydligt mindre skadligt än det europeiska.
I det tält, där vi voro på besök, hade kvinnorna allesammans vackra, eller, måhända rättare, mindre motbjudande ansikten än karlarne, som dock alla hade ett vänligt utseende. De voro, som vanligt, skägglösa, med undantag af en, som hade några glesa, svarta skäggstrån på haka och öfverläpp.
Då vi suttit en stund, reste sig en af tältets fäder (han med det föga tilltalande ansiktet) och gick ut. Efter en stund kom han tillbaka med en lång fångrem af själskinn, hvilken han, sittande på britsen, började rulla ut. Jag såg litet förvånad på dessa manövrer, då jag ej visste, hvad meningen var. Men så tog han fram en knif och skar af ett stort
