land och söka oss väg längre in i fjorden. Då isen fortfarande syntes vara tät längre ut, ämnade vi just gå genom sundet mellan fastlandet och den ofvannämda ön, då vi på dess södra udde upptäckte eskimåtält. Vi lade i land för att höra oss för om farvattnet norr ut, men blefvo icke litet förvånade öfver att på stranden bli mottagna af en skara kvinnor och nästan alldeles nakna barn, som vi tyckte oss ha sett vid Kap Bille. De skrattade åt oss och vår förvåning och talade om, att de rest förbi oss, medan vi sofvo, sannolikt på morgonen dagen förut. De hade här slagit upp sina tält på en liten skyddad plats med gräsmatta och ljung. Af karlarne syntes blott en, som stod uppe vid det ena tältet och lagade sin kajak. Alla de andra voro försvunna. Sannolikt voro de ute på fångst för att skaffa föda.
Vi tillsporde dem om farvattnet på insidan om ön, men de tecknade åt oss, att vi måste gå utom den; själfva sundet vore dessutom så smalt, att man icke kunde komma fram där. Detta var dock knappast sannt, då Holms expedition flere gånger tog den vägen. På öns yttersida kommo vi fram i någorlunda godt farvatten. Isen låg visserligen öfverallt tät vid uddarna, men vi bröto oss igenom och smögo oss fram längs land.
Vid middagstiden hunno vi nordsidan af ön Uvdlorsiutit, där vi anträffade en ganska märklig grotta, som gick djupt in i berget.
Som vi på aftonen rodde förbi ön Ausivit, på Tingmiarmiutfjordens norra sida, hörde vi på afstånd inifrån land skall af tjutande hundar, hvaraf vi alltså förstodo, att vi hade eskimåer i närheten. Vi hade dock nu ingen tid till visiter, utan drogo vidare och stannade öfver natten på en holme vid Nunarsuak (62° 43ʹ n. br., 41° 49ʹ v. l.).
