Följande dag, den 3 augusti, på morgonen blåste så pass mycken vind från land, att vi beslöto försöka begagna segel. Sådana gjordes i en hast för den ena båten af tältgolfvet och för den andra af två hopsömmade pressenningar. I början gick det med god fart norr ut, och det var understundom en ren fröjd att, när båtarna lågo på sidan ända till relingen, flyga fram i det knappa farvattnet mellan isflaken, där man måste ha ögonen med sig för att ej törnå emot. Vi hade dock ej seglat långt förr än nöjet blef af en mer tvifvelaktig natur: vindkasten tilltogo i styrka och gingo allt mer öfver på nord. Snart var vinden så mycket emot, att vi ej kunde föra segel längre. Sedan vi rott en stund, kommo vi inemot den höga och branta ön Umanarsuak. Där rusade vinden ned från fjället med en sådan styrka, att vi hade all möda att tvinga oss fram. Allt värre blef det. Vi måste emellanåt draga båten längs isflaken för att få honom fram, och en gång hade vi så när fått honom krossad i isen, hvilken af stormen sattes i våldsam rörelse.
Våra två båtar hade hittills hållit sig någorlunda tillsammans, men nu blef det allvar i leken; ingendera brydde sig om den andra; hvar och en fick sköta sig själf bäst han kunde. Just medan det var som värst, tog en af roddarne på min båt så kraftigt uti, att årån sprang af i skaftet. Vi hade inga flere hela åror i reserv på båten; de hade alla blifvit bräckta i isen. Men det var ingen tid att förlora, man fick begagna en med halft blad och så taga i dess hårdare upp mot vinden. Stundom kastade sig vindstötarna öfver oss med en sådan våldsamhet, att vi, trots anlitandet af alla våra krafter, drefvos tillbaka. Då sprang en årtull. Det var värre än det förra missödet, ty årån var med en stropp fäst vid tullen, och alla andra roddplatser voro belamrade. Utan något synnerligt uppehåll bragtes dock allt i
