Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
320
VIDARE NORR UT LÄNGS KUSTEN.

ordning igen, och vi kommo icke heller denna gång i drift. Med ansträngande af alla våra krafter arbetade vi oss sakta, men någorlunda säkert mot land.

Då vi härunder kommo intill ett isflak, hoppade Dietrichson med fånglinan i hand upp på det för att draga båten längs kanten, men märkte i hastigheten ej, att han hoppade in på en ihålig utstående iskant, som brast under honom, så att han föll hufvudstupa i vattnet. Detta var visserligen ingenting ovanligt ibland oss, men i ett olämpligare ögonblick kunde det ej gärna skett. Men med den raskhet och själsnärvaro som utmärkte honom kom han strax upp igen och fattade genast, äfven som vanligt, utan att låta bekomma sig, fånglinan och drog nu fram båten. Arbetet höll honom visserligen varm, men det var knappast behagligt att i den bitande vinden arbeta i dessa genomvåta kläder. Men sådant tycktes aldrig besvära Dietrichson.

Äfven det flaket kommo vi förbi; men nu hade vinden ökat så mycket, att det var nätt och jämt vi klarade oss, litet till och vi skulle ohjälpligt kommit i drift. Roddarne skötte emellertid beundransvärdt de årstumpar vi hade. Då skulle Dietrichson med en båtshake bära af från ett isflak, men i det samma han stötte till, sprang äfven denna, och han hade så när på nytt gått öfver bord. Det var en sällsynt otur som den dagen förföljde oss.

Slutligen kommo vi in i lugnare farvatten under berget och nådde nu snart land, dit Sverdrups båt kommit något före oss. Här åto vi middag och togo oss en liten hvila, som vi nog kunde förtjäna. Och så fortsattes åter färden, men det blåste nästan lika hårdt, och då vi förbi sydspetsen af Umanarsuak åter kommo i någorlunda isfritt farvatten, möttes vi af en krabb och obehaglig sjö från den norr ut liggande fjorden. Oaktadt det efter våra vanor ännu var mycket