från toppen kunde vi se långt utåt hafvet: det var som ett helt alpland i is. Mellan bergen voro klyftor, i hvilkas botten sjön skymtade fram. Rätt under oss slingrade han sig som ett smalt mörkblått band i en trång ränna mellan två lodräta, omkring 60 meter höga väggar.
Isbergen uppträda vanligen under två former. Det kunde tyckas, som de vore bildade på två alldeles olika sätt. Somliga äro, liksom de i hafvet utskjutande skridjöklarna, mycket sönderslitna och på ytan genomfårade af sprickor och ojämnheter; på deras blåaktiga utseende och oregelbundna former kan man redan på långt afstånd känna igen dem. Om deras ursprung kan man ej misstaga sig: de härstamma omedelbart från dessa skridjöklar. Men det finns en annan, långt mer prosaisk form, och till den hörde just det isberg vi besökte. Denna form bildas af kolossala isblock utan de många blå sprickorna, men med en jämförelsevis slät, polerad yta och tvärt afskurna lodräta sidor. De ha en mer hvitblå färg än det andra slaget och ett långt solidare utseende. Man kan också tryggare ro in under dem, ty det händer sällan; att isstycken falla ned ifrån dem. Oaktadt de med sin jämna yta äro olika alla jöklar, som falla ut i hafvet, äro de dock de ojämförligt talrikaste. Man träffar säkert fem af dem mot ett af det andra slaget,
Hvarifrån härstamma nu dessa berg, eller huru ha de tillkommit? Att jöklar någonstädes skulle skrida så lugnt och stilla ut i sjön, att ej en skroflig yta med en mängd sprickor skulle bildas, är en ren omöjlighet. Dessutom ligga ju detta slags isberg i fjordarna alldeles utanför de mest sönderslitna skridjöklar och måste därför, liksom den andra formen, härstamma från dem. Den enda, i min tanke, möjliga förklaringen är den, att de sönderslitna isbergen ligga med jökelytan uppåt, medan de andra antingen vid kalfningen
