och denna minskades ej därigenom, att jag lofvade dem kaffe. I mina dagboksanteckningar från denna dag heter det bland annat: »Medan båtarna tömdes, kokade jag kaffe åt oss. Det var det andra målet varm mat under de 12 dagar vi färdats längs östkusten. Kaffet och kvällsvarden intogos på berget nere vid båtarna i den gladaste stämning; äfven lapparne syntes belåtna. Vi kände tillfredsställelsen öfver att ha uppnått vårt första mål och besegrat en svårighet. Visserligen återstod den svåraste delen af färden, men där var fastare mark och säkrare is att röra oss på, icke drifvande isflak och båtar, som kunna krossas hvilket ögonblick som helst.
»Det landskap, som omgaf oss, skulle säkerligen ej förefallit alla så vackert som vi funno det. Det var de grå gneisklipporna, på hvilka vi sutto, och så på båda sidor jöklar, som gingo ända ut i hafvet. Tjockan hade lättat något igen, så att äfven Kiatak stundtals kunde ses. På vattnet flöto här och där några kalfisstycken. Det hela var en blandning af grått och hvitt, här och där med ett inslag af blått — grå luft, blygrått haf med hvita isstycken och gråa fjäll med hvit snö omkring, och så litet blått i sprickorna i jökeln rätt ofvanför oss, eller i kalfisblocken på hafvet. Men inom oss var nu intet grått.»
Vi funno en god tältplats uppe på berget, och det var i en lätt och glad stämning vi alla gingo till hvila den aftonen.
Den ll:e ingick med det härligaste väder. Från platsen utanför tältet sågs det blå hafvet hvälfva sig i solskenet bort mot horisonten; endast här och där sågos enstaka isberg och kalfisstycken flyta på det mattfärgade djupet, öfver hvilket böljorna i den svaga morgonbrisen glittrade i solen. I söder sågs Kolberger Heide dyka upp med sina snö- och ismassor och sina många nunataker. Framför oss i öster höjde Kiatak
