intet svar. Han seglade litet till och försökte så på nytt få ett samtal i gång, höjande rösten mer än förut, men det var allt jämt lika tyst; så ännu högre, och så skrek han allt hvad han förmådde, men nej! Det var och förblef tyst. Det måste undersökas, hur detta hängde ihop. Han drejade bi och gick akter ut för att titta bakom seglet, men litet lång blef han nog i synen, när han ingen fann där. Han försökte genom snöyran se åt det håll hvarifrån han kommit, och det föreföll honom, som han kunde skönja en svart prick långt akterut: det var min ringa person, sittande på de tappade blecklådorna; och så bergade han seglet, hvilket ej var något lätt arbete i blåsten, och satte sig att invänta oss.
.jpg)
(Af A. Bloch efter ett utkast af författaren.)
Men det dröjde en god stund, innan de andra kommo. Det var jämt och nätt vi kunde se skutan skymta fram genom
