snöyran. Men det var intet segel på henne, och af besättningen sågs ej det minsta. Slutligen upptäckte vi dem som små svarta punkter långt uppe i backen. En stund därefter hissades seglet, det blef allt större, och snart voro de hos oss.
Vi surrade nu bättre både kälkar och last för att förekomma ett upprepande af vårt missöde. Vi fäste tillika akterut på kälkarna några tåg att hålla oss i eller binda oss fast vid, medan vi stodo på skidorna. På det viset gick det ypperligt, och det var i sanning en glad skidfärd.
Efter en stund blef Sverdrup mätt på nöjet att gå i spetsen, och jag bytte plats med honom. Vi fingo nu flere långa och starka lutningar jämte god vind; det bar af som utför en brant skidbacke, och det varade timme efter timme. Att ränna förut och styra var spännande; det gälde att hålla tungan rätt i mun, som det heter; framför allt fick man ej falla, ty eljes skulle hela lasset med blixtens hastighet susa öfver en. Man skulle komma under medarna och släpas med utför och kunde skatta sig lycklig, om man slapp undan utan att bli rådbråkad.
Något sådant finge ej hända; man måste ge akt på hvarenda rörelse; hvarenda muskel var spänd, skidorna slötos väl ihop, handen fattade säkert om styrstången, ögat spejade oafvändt framåt, man höll af från de värsta drifvorna och lät det för öfrigt gå undan, medan man hoppade på skidorna öfver driftopparna.
Att äta var den dagen intet nöje; också gjorde vi så liten affär däraf som möjligt.
Just som vi fram på eftermiddagen seglade i fullaste fart, hördes ett jubelskri från skutan bakom oss. Det var i synnerhet Baltos röst som ropade: »Land förut!» Och ganska riktigt: genom snöyran, som nu var något lättare, framskymtade öfver snöytan i väster en lång, mörk fjälltopp och söder
