Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
471
LAND I SIKTE!

om den en mindre. Det blef nu glädje öfver hela laget: det mål, mot hvilket vi så länge kämpat oss fram, var ändtligen i sikte.

Denna tilldragelse skildrar Balto på följande sätt:

»På kvällen, då vi höllo på att segla, fick jag långt i väster se en svart fläck. Jag stirrade och stirrade, tills jag såg, att det verkligen var bar mark. Så ropade jag till Dietrichson: jag ser bar mark. Dietrichson ropade strax till de andra, att Balto såg bar mark i väster. Hurra! Hurra! Och nu äro vi glade öfver att vi fingo se denna syn, som vi så många gånger önskat få se, och vi fingo nytt mod och hopp att oskadde komma öfver detta isberg, ty det är det största som finnes. Hade vi tillbragt ännu flere dagar i isen, fruktar jag det gått på tok med någon af oss. Strax Nansen hörde detta, stannade han och utdelade två stycken kött-sockerlad till hvar och en af oss. Vi hade alltid för sed att, hvar gång vi hunno fram till ett ställe, som vi längtat efter, äta af det bästa vi hade. Så t. ex. då vi kommo i land från hafsisen, då vi kommo till Umivik, då vi nådde högsta punkten af Grönland, äfvensom då vi sågo västkusten, och så till slut då vi uppnådde snöfritt land på västkusten. Denna traktering var först sylt och sedan amerikanska hafrekäx och smör.»

Det land vi först fingo i sikte låg litet norr om den riktning, i hvilken vi hittills styrt; men jag satte dock kurs på det, så mycket hellre som isen åt det hållet syntes vara lägst.

Inom en liten stund var landet åter höljdt i snöyran, vinden tilltog, och med den rakt i ryggen gick det hela eftermiddagen framåt utan att vi fingo se något mer af land. Sluttning efter sluttning tillryggalades, och det gick »gloria», som vi uttryckte oss, när det gick ovanligt bra, hvilket sällan hände.