hvar och därjämte ett par, som den yngste lappen hade afsett till gåfva åt mig. Komager äro, när de skola vara goda, gjorda af skinnet på renoxens ben. Skinnet från bakbenen begagnas till sulorna och sidorna och skinnet från frambenen till ofvanläder. Skinnbitarna läggas med håren på helst ett helt dygn i en stark lag af bark (björkbark och dylikt), eller också garfvas de i en lag af tjära. Sedan hopsys skinnet så, att håren vändas utåt. Liknande skor förfärdigas också af skinnet på renens panna och hufvud; de kallas vanligen »skaller», äro varmare än de ofvan omtalade, men icke så starka.
Dessa komager, hvilka alltså hafva håren utåt och som lapparne fylla med sennegräs, hvari de sticka sina bara fötter utan strumpor, äro mycket varma och förträffliga vid skidlöpning. Anledningen hvarför jag icke medförde sådana för expeditionens medlemmar var den, att jag antog, att vi skulle få mycken väta, och sådan tåla de icke. Komager måste nämligen i sådant fall ansas mycket väl, om de icke snart skola blifva fördärfvade. Väta fingo vi emellertid icke mycket af. De komager jag fick af Balto påtog jag, när vi kommit några mil från östkusten, och begagnade dem under nästan hela färden till västkusten samt därjämte en del af vintern, och ändock voro de icke utslitna, då jag förde dem med till Norge. De visade sig således oväntadt goda, helst som de icke voro nya då jag fick dem; Balto hade nämligen begagnat dem en vinter förut. Jag blef således fullt öfvertygad om komagernas lämplighet för resor sådana som denna, och har all anledning att på det varmaste förorda dem. De väga också obetydligt; man kan utan besvär medföra ett eller två par i reserv. Emellertid måste de, såsom förut är nämdt, skötas väl, om de skola kunna hålla länge. När de blifvit våta, skall man, helst innan man går
