till kojs, vränga dem så att hårsidan kommer inåt, taga dem på och ligga med dem öfver natten. Härigenom får man nämligen skinnsidan torr, och det är det viktigaste, då det gäller att hindra håret att falla af.
På händerna begagnade vi stora ullvantar, s. k. »lovanter» eller »bladvanter». Utanpå dessa åter drogo vi i stark köld eller blåst stora vantar af hundskinn med håret utåt. När man fyller dessa vantar, liksom lappskorna, med sennegräs äro de mycket varma.
En lappsko.
Till begagnande vid handtering af instrument och ritsaker medförde jag fingervantar af ull.
På hufvudet hade vi yllemössor att fälla ned öfver öron och nacke. Dessutom hade vi kapuschonger af ylle (vadmal) samt, såsom redan är nämdt, sådana äfven på våra segeldukströjor. Hade vi allt detta på, var hufvudet väl skyddadt mot den strängaste köld, äfven under blåst.
Af stor vikt för slädexpeditioner äro snöbrillor till förekommande af snöblindhet. Hvad det vill säga att glömma en sådan småsak, därpå är Majsejevs expedition till Novaja Semlja 1839 ett talande exempel, i det just bristen på sådana lade hinder i vägen för hela expeditionens framgång. Vi